Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 1

den enda saliggörande tron. De fruktade! uppkomsten af rykten, hvilka kanske ej hade varit så särdeles gynnsamma för deras heliga ändamål, och hvilkas bekämpande samt undertryckande de betraktade som sin närmaste uppgift. Den varma, af religiös öfverspändhet plågade ungmöns plötsliga död måste först begagnas fördelaktigt för dem, istället för att deras frånvaro sannolikt skulle hafva åstadkommit motsatsen. De stannade således qvar, men rönte ej någon välsignelse af sitt qvarblifvande. Det hade öfverraskat både min förmyndare och andra personer, att ett alldeles nytt och jemförelsevis yppigt lif fördes i Antons moders hus alltsedan min flykt. Många ville tillochmed tro att den ingalunda välkända familjens öfverflöd stod i förbindelse med min lyckliga flykt, och att det var mina pengar för hvilka de gjorde sig så goda dagar. På min vän, den arme Anton, tänkte ingen, ehuru jag ej betviflar att hans broder Anders hade utspionerat allt, och endast derför skydde att offentligen uppträda som hans anklagare och på detta vis lemna sin vrede mot honom fritt lopp, emedan Anton, alltsedan den dag jag tog afsked af honom på Rhenstranden, lefde på öfverjägmästaregården och under min förmyndares personliga beskydd. Den arme gossen hade der funnit en lott sådan han under sina svåra dagar kanske hade föreställt sig himmelriket. Han blef både klädd och född, och derunder gaf man honom sådana sysselsättningar, som ej öfverstego hans krafter samt bidrogo mycket till hans kroppsliga och andeliga välbefinnande. Han sörjde för hundarne