Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1866, sida 1

lika förkastliga, såsom icke allenast oriktiga i afseende på grundsatsen, utan äfven skadliga till sina följder; men om någon skilnad skulle göras dem emellan, så måste jag sannerligen erkänna, att billigheten synes mig tala vida mer för den sednare än för den förra; ty det måtte väl vara mera öfverensstämmande med samhällets och styrelsemaktens ändamål att söka förekomma brist, än att motverka tillgång — eller såsom det kallas ,öfversvämning — på det som menniskorna oundgängligen behöfva. Man uppgifver såsom skäl för införandet af tullar på jordbrukets produkter, att denna modernäring nästan ensam saknar allt skydd., och att dess utveckling derigenom skulle befrämjas. Jag tager mig friheten bestrida begge dessa påståenden. Landets alla öfriga, egentliga modernäringar, såsom bergsbruk, skogsskötsel och sjöfart, sakna ,,skydd lika väl som jordbruket, och de behöfva det ej heller, just derföre, att de äro modernäringar och således hvila på egen, sjelfständig grund. Det är deremot de icke sjelfständiga, de genom konstlade medel framdrifna och underhållna näringarna, som kunna anses hafva behof af skydd; men dessa böra deremot icke i alla tider åtnjuta ett sådant, till förfång för de öfriga, — och beviset på, att en näring fortfarande förtjenar att till gagn för det allmänna existera, består i min tanka deruti, att den kan lefva ett sjelfständigt lif, d. v.s. utan skydd eller tillskott på andras bekostnad. Men då, såsom nämndes, landets öfriga modernäringar icke numera åtnjuta några fördelar genom tullskydd eller genom andra konstlade medel för att inverka på priset af deras produkter — hvilket, i förbigående sagdt, för modernäringar, hvilka omfatta största delen af samhällets medlemmar, är en principiel orimlighet, emedan den skenbara vinsten alltid måste, enligt sakens natur, åtminstone till största delen, i en eller annan form, såsom t. ex. genom stegrade arbetslöner, ökad fattigvård, fördyrade behof o. s. v., återfalla på dem sjelfva — så vore det en ökad obillighet, om dessa näringar nu skulle genom skyddstullar beskattas till förmån för jordbruket. Och hvad beträffar den förkofran, som jordbruksnäringen förmenas skola vinna genom tullskydd, så torde det, enligt min åsigt, vara klart — så framt man med förkofran menar en utveckling till större fullkomlighet — att denna icke vinnes derigenom, att dess idkare sättas i tillfälle g skilnad m och en lera Slutligen talar man beständigt om lands ogynnsamma klimat och om nödvändigheten att motväga denna underlägsenhet genom skyddstullar. Jag har redan förut vid en föregående riksdag, då samma ämne förevar, fästat uppmärksamheten derpå, att klimatets beskaffenhet, liksom många andra omständigheter, såsom olika jordmån, lyckligare belägenhet, lindrigare beskattning, lättare afsättning 0. s. v. äro förhållanden, som verka på den behållna inkomsten och således på jordens värde, hvilket af dessa orsaker blifver högst olika. Men sedan jordvärdet blifvit på grund af de olika förmånerna rätteligen regleradt — dervid det utan tvifvel är en stor skilnad, om egendomen ligger i Jemtland, eller i Skåne, eller i närheten af London — så kan man i allmänhet med lika förmån använda en viss summa till besittning och brukning af jord på det ena stället som på det andra, af det enkla skäl, att den högre eller lägre kapitalräntan motväger den större eller mindre afkastningen, och man har derföre ingen giltig orsak att klaga öfver så dana brister, som varit bestämmande i afseende på vilkoren för besittningen, eller att med anledning af underlägsenhet i dessa hänseenden för sin enskilda vinning påyrka fördelar på andras bekostnad. På grund af hvad jag nu haft äran anföra och hvarigenom jag sökt visa, att sjelfva skydds-systemet hvilar på en felaktig grundsats; att dess tillämpning, på sätt bevillningsutskottet föreslagit, genom åsättande af tullar på åtskilliga jordbruksalster och andra produkter, hvilka nu äro tullfria, skulle innefatta en orättvisa emot vissa, utan att medföra något verkligt gagn för den skenbart gynnade näringen; att derigenom söndring och bitterhet måste uppstå mellan olika samhällsklasser, och att de föreslagna åtgärderna i främsta rummet skulle verka till skada för den samhällsklass, som bäst behöfver ,skyddas, icke blott derföre att den utgöres af de fattiga och blottställda, utan också derföre att den är i saknad af politiska rättigheter och således måste känna en orättvisa och en obillighet så mycket tyngre: så tillstyrker jag vördsamt, att de af bevillnings-utskottet afgifna förslag om återupptagandet af nya tullar, eller om förhöjning af redan befintliga, icke må af ridd. och adeln bifallas. I afseende på utskottets förslag till den slutmening, hvarmed förslaget till ny tulltaxa skulle till K. M:t öfverlemnas, och som i grunden helt och hållet strider emot hvad i detta hänseende förut varit af rikets ständer iakttaget, underlåter jag att vid detta tillfälle yttra mig; och jag gör detta så mycket hellre, som skälen emot ett sådant förfarande blifvit af flera reservanter med klarhet och styrka framlagda, och som jag är öfvertygad att ridd. och