Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1866, sida 2

101 1 fUDDCIID ÖCAuran, SUI HO 101CSIuBIU att begge magternas afväpnings-kungörelsser skola utfärdas samtidigt eller ock den preussiska en dag efter den österrikiska. II Berlin betvislar man icke att grefve Bismarck skall förklara sig nöjd med det sednare förslaget. Och sålunda har man efter Tall sannolikhet att emotse ett slut åtminstone tillsvidare på allt detta oväsen, som åstadkommit så mycken förargelse eller skadeglädje hos en del af den europeiska allmänheten och en så stark stockning i handelsoch finans-rörelsen, utan att leda till det ringaste praktiska resultat, ty slesvigholsteinska frågan, hvarifrån det hade sitt upphof, synes lika fjerran från sin lösning som någonsin. ITALIEN. Börsspekulanter och Italiens fiender hafva sssökt sin uträkning vid att utsprida de för detta lands kredit mest skadliga rykten. Med anledning häraf, har finansministern, vid besvarandet af en interpellation i deputeradekammaren förklarat, , att dessa rykten om den italienska krediten blifvit utspridda antingen af Italiens fiender utom landet, eller också af italienare, som äro soovärdiga detta namn. Finansministern I betecknade såsom isynnerhet grundlöst och lögnaktigt det ryktet, att regeringen hade för afsigt att sätta tvångskurs för banknoterna; de räntor, hvilka böra betalas i Juli, kunna betäckas utan några utomorsdentliga finansåtgärder. Slutligen förklaTrade finansministern, att regeringen skall befordra till lagligt ansvar alla dem, som si sinanssaker göra sig saker till utspridande af lögnaktiga rykten. På sista tiden har varit mycket tal om sen italiensk-preussisk allians, och mången si vårt fädernesland har förundrat sig öfIver, att de italienska statsmännen skulle våga sig på en sådan, enär ett förbund med den i hela vår verlsdel illa anskrifna I preussiska regeringen visserligen — och detta med rätta — icke anses vara mycket latt bygga på. Man har likväl härvid förgätit att se saken från italiensk synpunkt, soch vi tro omständigheternas makt härvidlag vara så stark, att, vid ett mellan Österrike och Preussen utbrytande krig, italienska regeringen omöjligen skulle kunna undvika ett förbund med Preussen, såvida icke Österrike af nödvändighetens tvång skulle lemna Venetien ifrån sig på någon af de många grunder, hvilka blifvit föreslagna för lösningen af denna fråga. Vi hafva funnit sdessa våra åsigter harmonierande med en skorrespondens från Florens, i hvilken det heter: ,, Ställningen är sådan, att det alldeles icke — i främsta rummet — är af någon vigt, huruvida Italien afslutat något förbund med Preussen, eller om ett sådant förbund faller Tuileri-kabinettet i smaken. I Man borde i stället för sig framställa den frågan huruvida Italien vid ett krig mellan Österrike, och Preussen kunde undvika att deltaga i detsamma? Ett sådant deltagande anser jag, ifall det verkligen kommer till krig, som oundvikligt, ja, som en naturnödvändighet; deremot är det af underordnad vigt, om detta deltagande sker i form af en allians, eller om Italien under kriget handlar oberoende. Skälet för min åsigt om nödvändigheten af Italiens deltagande i ett sådant krig behö ver jag icke anföra för dem, som närmare känna ställningen i Italien, och som studerat de olika I partiernas historia under de sednaste fem åren. Italien kunde måhända ännu många lår existera utan Venetien, men det kan aldrig försumma något enda gynnsamt tillfälle för eröfringen af detta land. En sådan försummelse skulle bringa det parti till undergång, som nu innehar makten, och detta vill — rent ut sagdt — säga, att Italien skulle upphöra att blifva en konstitutionel monarki under det savoyiska husets spira. Aktionspartiet skulle icke allenast, mot regeringens vilja, utskicka en mängd frivilliga, utan detta parti skulle äfven i landets opinion vinna jemt upp så mycket som regeringen förlorade. Hvar och en kan lätt räkna ut hvad en sådan moralisk och numerisk tillvext i detta partis styrka skulle åstadkomma. Med ett ord: Ifall regeringen icke ville föra krig, så skulle Garibaldi och Mazzini göra det. Och hvem kan tro, att regeringen skulle tillåta detta? Men äfven oafsedt den särskilda ställning, som aktionspartiet bereder regeringen, har den sistnämnda knappast något skäl att rygga tillbaka för ett krig, som under flera år varit ansedt som en nödvändighet, och som nu kunde företagas under långt gynnsammare förhållanden, än man förut kunnat hoppas. Hvarföre har detta krig icke redan inträffat? Emedan Italien ansett sig ensamt för svagt, och emedan det icke varit visst om Frankrikes understöd. Ty visserligen kan Italien ingenting företaga utan Frankrike, såvida det icke har någon annan allierad. Nu erbjuder sig emellertid ett tillfälle att företaga detta krig, understödt af en stark allierad — och huru skulle Italien då kunna undvika att begagna sig af detta gynnsamma förhållande? Man invänder visserligen : Italien kan ingenting företaga utan Frankrikes tillåtelse, och man inser icke, då man yttrar sig så, i hvilken circulus vitiosus man rör sig. Visserligen kan Italien ingenting göra utan Fraukril ävida det icke har någon annan bundsforvandt, men samma Ä a a