Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 2

Försigtigt drog han derefter tillbaka hufudet, och lika så försigtigt lät han bufelhuden nedsjunka. Han fruktade att vid ramkrypandet väcka medicinmannen genom len oundvikliga skrapningen mot huden, waraf jag äfven slöt, att han, som annars igde ett lodjurs ögon, villades af den svaga yelysningen och sitt låga läge samt förnodade att Werker verkligen låg under äcket. Hvad han egentligen ämnade insåg jag örst då han, efter en kort stund, visade sig vid den från mig aflägsnaste ändan af örhänget och vek detta åt sidan, hvarefer han hastigt och ljudlöst nalkades elden. Varsamt blickade jag omkring hörnet af mitt fingelse; jag såg huru den halfnakne crigaren gled framåt som en orm, jag såg let pösiga täcket, men jag märkte äfven len öppnadef pappersrullen, hvilken den lärbelägna glöden belyste tydligare än de friga föremålen. Jag andades lättare så snart jag blef svertygad att Svartfogel endast sökte att hemlighet tillegna sig manuskriptet och j. som jag hade fruktat, gifvit vika för tt kanske plötsligt uppväckt misstroende not Werker och kom för att öfverfalla och indra honom i hans förehafvande. Ty om an endast hade vidrört täcket, hvilket var letsamma som en upptäckt, så skulle ofelvart den närmaste följden hafva blifvit att sdan sökt den frånvarande i de båda fänselsehålorna och dermed tillintetgjort den ista förhoppningen om vår räddning. Då Svartlogel uppnådde elden kröp han j omkring densamma, utan sträckte endast u handen efter pappersrullen, och sedan: an tagit den, började han krypa baklänzes samt utplånade omsorgsfullt med hän