Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 2

hvilken upplyftade buffelhuden tillräckligt för att låta en menniska blicka fram derunder. På denna punkt riktade jag nu nela min uppmärksamhet, emedan jag väntade att den nattlige besökaren, hvilka hans afsigter än voro, skulle krypa fram under förhänget i stället för att vika det åt sidan. Min förmodan tycktes bekräfta sig, ty ofter några minuters förlopp framstack med en nästan omärklig rörelse ett svarthårigt hufvud i eldskenet, och med outsäglig bestörtning igenkände jag vid första blicken, hvad jag hade bort ana, min dödsfiende Svartfogels hemskt glödande ögon och bistra anletsdrag. Synbarligen gällde hans spionering medicinmannen, hvilken han trodde vara försänkt i djup sömn på den andra sidan om elden, och jag märkte tydligt i hans högrödt målade ansigte den vilda glädje han erfor öfver att ingen i hyddan rörde sig. Werker hade nemligen, vare sig med afsigt eller af en tillfällighet, då han begaf sig till mig, aflagt sitt täcke, hvilket han efter indianskt bruk vanligen bar som en mantel, samt utbredt det öfver några qvistar och trästycken, så att derigenom uppstod en förvillande likhet med en person, som sof under ett täcke. Men för Svartfogel blef denna likhet ännu större derigenom att det uppslagna manuskriptet låg framför elden och på armsängd från täcket, likasom hade Werker lifvit öfvermannad af trötthet under läsningen af detsamma samt lagt sig att hvila. Allt detta såg och uppfattade indianen igonblickligt, och det triumferande uttryck, som flög öfver hans anletsdrag, förkunnade itt de förhoppningar hvarmed han inträngt hyddan hade blifvit öfverträffade.