Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1866, sida 2

n gång i dörröppningen för att hånfullt åga om jag hade antagit förslagen. Qvinnornas förklaringar tycktes öfverraska honom, ty så vidt han, hvilken redan umgåtts mycket med de hvita, kände mig, måste han tro att jag heldre ville lida en tiofaldig död än uppgifva mina anspråk på Schanhatta och sluta en förbindelse med den först erbjudna Svartfotqvinna. Om det öfverraskade honom att se det vänskapliga förhållandet mellan mig och de till mig afskickade qvinnorna, så växte hans förvåning, då han erfor på hvad sätt jag hade lugnat dem. Derigenom underhölls naturligtvis hans misstroende till mig, ty han insåg att mitt hopp om räddning icke ännu hade försvunnit och att jag endast sökte vinna tid. Hvad han än tänkte, så ansåg han det under sin värdighet att meddela qvinnorna sina misstankar. Men i det dystra moln, som flög öfver hans bistra ansigte, utan att emellertid qvarlemna något märkbart spår i detsamma, och i den spejande blick han riktade mot mina ögon, uttrycktes hans djupt rotade hat och hans växande mis troende mot mig. Jag insåg, att om fara hotade mig från något håll så utgick hon uteslutande från denne skarhsinnige höfding, och att han ensam var i stånd att korsa Werkers planer, huru slugt de är voro anlagda. Jag igenkände i honom en förtärlig fiende, som jag ej tilltrodde Schanhattas gamle, både kroppsligt och andelig försvagade fader att öfverlista. — Det är bra, sade den vilde krigaren mec kallt lugn till qvinnorna, då dessa hade slutat sin berättelse, hvarefter han gaf den ett tecken att aflägsna sig. Dessa lydde befallningen under tystnad