n och en deraf uppkommen nödvändighet synes r hafva begagnats såsom en anledning att fullslja och i verkställighet sätta åsigter, som icke likvit på grundlagsenlig vag godkända af den anra statsmakten-. Statsrådet synes uppfordrad tt göra sig sjelf den frågan, huruvida detta förrande stod i öfverensstämmelse med hans egenap af konstitutionel och ansvarig minister. — — Den omständigheten, att icke någon ökad utgift 5 i kligt skal för att älla ett grundlagstridigt till: ig användning af statsmedel S1 mom. I och e i ansvarighietslagen citeras: ,,Den medlem i statsrådet, som mot grundloven medverkar derill, att storthingets beslut icke erhålla den i grundoven dem tillförsäkrade giltighet, bör, så vida ic förbrytelsen måste bestraffas såsom landsförräd varda sitt embete förlustig eller jemväl dömas ov: lig att något embete bekläda — och, tilllägger komiten, ,det låter svårligen förneka sig att ju lagparagrafen är tillämplig på förevarande fall. När komiten icke desto mindre tror sig kunna underlåta att mot armedepartementets chef, statsrådet Wergeland, yrka åtal inför riksrät skönt likartade åsigter med de här klandrade äfven återfinnas i andra af samma statsråd föredragna ärenden, så är det — i den förhoppning att vårt konstitutionella lif nu nått en sådan stadga, att ingen kunglig rådgifvare vill eller kan sätta sig öfver bestimdt uttalade klander, hvarigenom inkonstitutionella handlingar påpekas — derför att ett åtal inför rätt i alla fall är mindre egnadt att stärka känslan af det moraliska ansvaret inför nationalförsamlingen och dess beslut, utan snarare kan gifva ytterligare stöd för en blott juridisk uppfattning deraf; vidare derför att genom det skedda lyckligtvis icke fororsakats någon väsendtlig skada vare sig för det allmänna eller för enskild person; och slutligen derför att odelsthingets protest torde vara ett tillräckligt värn mot förnyandet af dylika regeringashandlingar. . Komitön gör på grund häraf följande konklusion: .,Oaktadt de kungliga resolutionerna af... (datum) anbefalla den armorganisation, som af sednaste storthinget förkastades, och oaktadt odelsthinget måste uttala sitt ogillande deraf, att armådepartementets chef, statsrådet Wergeland utverkat dessa kungliga resolutioner, sö att storthingets beslut icke erhållit den grundloven dem tillförsäkrade giltighet finner det dock under handen varande omständigheter icke skäl att derför ställ honom under åtal inför riksrätt. Detta är, tillägger D.-A:s brefskri första generalsalvan, som storthinget sän der statsrådet Wergeland, och snart skol: flera följa. Man kan knappt föreställ sig, hvilken sensation dessa utlåtande väckt, och allmänheten väntar med spänt nyfikenhet att få se, om odelsthinget skal godkänna, förändra eller skärpa dem oci om statsrådet W. derefter förblifver p sin post eller ej. Folkmängden i Norge utgjorde den 3 sistl. December, enligt de nu summerad listorna, 1,700,000 personer, hvilket utg en tillväxt på tio år af 210,000. De lär således svårligen kunna hinna till 2 mil lioner på kortare tid än 12—15 år. . iii 9:z:s —