Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1866, sida 2

Gö eborg den I8 April. Staden och Länet. Teater. Ett hem! Huru oändligt nycket innefattar ej detta lilla ord! Dot Ugör oftast vårt skönaste minne, — allid vårt ljufvaste hopp. Verld toma löjen kunna roa för en tid, y dsträckta es8ors skiftande scenerier erbjuda ungdonens nomadnatur ett lockande perspektiv, nen endast hemmets stilla fröjder skänka m verklig lycka. Se der i få ord den grundtanke, som senomgår Octave Feuillets komedi ,, Ett klem, hvilken i går uppfördes å Nya teatern. Styckets uppränning är mycket enkel; här finnas ej några effektscener, någon invecklad intrig, men de fört äffligt tecknade karaktärerna, hvilka uteslutande motivera handlingen, den flägt af stilla frid, som genomgår det hela, den vackra grundtanke det åskådliggör berättiga; fullkomligt den framgång detta stycke rönt. Den enda anmärkning, som kunde göras, är. att den orolige resenären (Rouviere) blir nog mycket moralpredikant under de sista scenerna; hälften af hans långa föredrag hade varit tillräckligt att förmå den gamle Dupuis att öfvergifva sin däraktiga resplan. Och likväl, — med alla sina förtjenster förefaller stycket monotont; — sådan är vår tids smak; vi tycka mera om den brusande bergsforsen än den spegelklara, månbelysta elfven i dalens famn! Utförandet var sådant man kunde vänta af de uppträdande artisterna: Fru Lagerqvist, herrar Lagerqvist och Poetsette, samt framkallade lifligt bifall, hvilket isynnerhet egnades herr Lagerqvist, som återgaf den gamle hederlige f. d. notariens roll. Derefter uppfördes Scribes bekanta komedi ,,Kotteriernas Makt. Här finna vi ett stycke fullkomligt lämpadt efter tidens smak. Liflig och omvexlande handling, mästerligt anlagd och genomförd intrig, och denna rastlösa äflan, som å tout prix söker hinna målet. — Styckets tendens är att visa associationens förträfflighet äfven i fråga om att komma sig upp i verlden. Bland styckets många personer framstå den in triganta Cesarine de Miremont, den beskedlige grefve de Miremont (Cesarines man), Zo de Montlucar och den ädle Edmond de Varennes. Fru Lagerqvist fram ställde den intriganta Cesarine med sto; talang och en nyansering, som gaf behörig relief åt den tacksamma rollen. I Z207 de Montlucar, den unga grefvinnan, hvilker lurar den förra, återsåg man med verk ligt nöje mamsell Hanmarstrand, en a vår publiks gunstlingar. (Vi behöfva blot erinra om hennes uppträdande i Rune bergs .,Kan ej-). Ehuru Zoes roll e egentligen tillhör mill H:s genre, försto hon likväl att åt densamma förläna et intresse, som lifligt anslog. Den gamle svage, bornerade grefve de Miremont åter gafs verkligen mästerligt af herr Lager —