Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1866, sida 2

Mandanflickan stod i slägtförhållande till den för många år sedan från Mandanerna bortförde hvite medicinmannen, erfor jag drig, men jag betviflar det, emedan han annars skulle hafva misstrott Werker och äfven bevakat honom noggrannare. Medan jag på detta sätt tolkade Sv: fogels tankar, riktade han alltjemt sina blickar på mina anletsdrag, hvarvid han höll blosset så att hans ansigte förblef i skuggan, hvaremot skenet ölverst ömmade mig. — Hästen går icke bort för att lefva tillsammans med bufkeln, vargen delar icke sitt liger med den grå bergsbjörnen, och min hvite broder vill draga in i en gammal Svartfotsquaws wigwam? började han långsamt för att framkalla någon rörelse i mitt fullkomligt lugna ansigte och derigenom finna tillfälle att upptäcka något närmare angående min förhoppning om en lycklig flykt; — jag har ansett min bleke broder som en stark och modig krigare, hvilken skulle föredraga att dö som en man heldre än att blifva en gammal qvinnas slaf. — Har min vän Svartfogel mera än ett lif att förlora? svarade jag hånfullt, — jag har blott ett, och heldre vill jag blifva en indianskas man, än att prärivargarne och Svartfötternas hundar skola slåss om mina ben. Ett drag af obeskrifligt hån spelade omkring Svartfogels sammanpressade läppar. ! Min hvite vän har en mycket hal tunga, sade han derefter, — hon är så hal som en åls slemmiga hud och klufven som en giftig skallerorms. Han har äfven ett klokt hufvud, han förstår att bedraga menniskor. Men Svartfogel har left tillsammans med