Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1866, sida 2

— ———————— — men då den sista smög sig förbi honom ryckte han blosset ur hennes hand. Han väntade derefter till dess det blifvit tyst i hyddan, och sedan han svängt blosset nåora gånger så att det lyste klarare, framträdde han till mig. Åter betraktade han mig en stund forskande, och jag tror att han gerna skulle hafva gifvit tre af sina bästa hästar, om han derigenom kunnat få reda på mina tankar och afsigter. Men hvad som föregick i hans inre kunde jag lätt föreställa mig. Han önskade veta hvarpå jag egentligen hade grundat mitt hopp om flykt för att i rättan tid kunna förebygga den. Visserligen hade han blott behöft meddela de andra krigarne i byn sina misstankar för att gifva mig en bevakning, som skulle hafva tillintetgjort hvarje möjlighet till räddning. : Men just detta ville han undvika. Han önskade att ensam och utan fremmande biträde tillintetgöra min och Schanhattas flykt, just i det ögonblick vi stodo i begrepp att begifva oss af. Genom sin vaksamhet och derigenom att de så värdefulla fångarne skulle hafva gått förlorade för stammen utan densamma, hoppades han att fördubbla sina rättigheter till Schanhatta och manuskriptet och derigenom lättare kunna nedtysta alla dem, hvilka hitintills hade uppträdt som hans medtäflare. Dessutom hyste han väl äfven den hemliga önskan att vid detta tillfälle döda mig och derigenom icke blott öka antalet a dem, som fallit för hans hand, utan äfven för evigt rycka mig från Schanhattas åsyn Om han anade att den med en halfindianskas alla yttre kännetecken begåfsad