Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1866, sida 1

Jag misstog mig dj. ty så snö urt det förSta ursinniga sarmet hade afstannat, gick en af qvinnorna närmare intill mig, och, i det hon satte ett kärl med kokadt kött och ett annat med rostade maiskorn på mitt bröst, beredde hon sig att på brukligt sätt framföra sitt förslag. Grynnme, hvite man, började hon klagande, —du har dödat den, som jagade för mig och mina barn; min wigwam stär tom, der finns intet villebrådsskinn, som väntar på att blifva garfvadt och tillskuret till mokassiner. Mina barn söka sin föda i andra tält, och i stället för bufkelns och hjortens kött äter jag maiskorn och rötter, som jag måste uppgräfva ute på prärien. Jag längtar att hafva någon, som jagar för mig boch undervisar mina barn i vapnens bruk. Den bleko j igaren har en starl arm och ett modigt hjert: 1, och derför måste de tappra Svartfotkrigarne genom hans bössa anträda resan till de lycksaliga jagtmarkerna. De ligga på Missouris botten: det oroliga vattnet leker med deras ben. Men den bleke jägaren får ej ostraffadt döda en Svartfot. Han mäste dö som det höfves en krigare och under de sinnrikaste marter, som någonsin blifvit upptänkta. Men jag har medlidande med den bleke garen, han är ämm för ung att lemna sitt kött till föda åt vargarne. Min wigvwam står tom; jag vill taga den bleke jägaren till mig; han skall jaga för mig och mina barn, och jag vill smycka hans leggins och sticka hans mokassiner. Må den bleke jägaren således flytta in i mitt tält, å löser jag hans band; han är fri, och byns gossar må försöka sina trubbiga pimot en trädstam. Ungefär på detta sätt talade Svartfot