från den allmänna regeln. Påtryckningen från fremmande trosbekännares sida vore ej heller så stark, att den kunde föranleda en så vigtig förändring i grundlagen som denna och några få individers fördel borde stå tillbaka, då den ej öfverensstämmer med statens. Många instämde. Doktor Lindgren bemötte ett uttryck af professor Ribbing och förnekade all kontinuitet mellan det gamla statsskicket och det nya, ty det sednare innebär en brytning med hela historien och kan närmast betecknas såsom revolutionärt. Prosten Janzon: En kropp kan aldrig må väl med två hjertan; judarne fasthålla orubbligt vid sin tro och sammansluta sig aldrig med en annan nation till en enda, och staten kan aldrig vinna något på att upptaga och sluta till sitt hjerta ett fremmande element. Judarnes verkningskrets är ingalunda hos oss så kringskuren, att de icke kunna gagna inom densamma. Tal. instämde i biskop Brings reservation. Prosten Ljungdahl instämde hufvudsakligen i biskop Brings reservation, särskildt dess första punkt, och ansåg prof. Ribbings förklaring af ett samhälles kristlighet icke i någon mån förringa kraften af reservationen. Yrkade afslag. Doktor Säve hade väl förr yrkat på utsträckning af valrätt, vid riksdagsmannaval, till judar, men kunde dock ej i förevarande fall förena sig med utskottets åsigt. En bestämd gränslinie i afseende å dem, hvilkas bekännelse är oförenlig med vår statsform, saknades i förslaget. Det vore inkonseqvent att icke låta judar blifva domare, då juridiska lärareplatser vid universiteten stå dem öppna; för öfrigt vore det dock ganska önskligt att dessa lärareplatser besattes just af män, som egde kristliga grundsatser. Förslaget vore otillfredsställande formuleradt och saken omogen samt alls icke brådskande. Hofpred. Wahrenberg ansåg att professor Ribbing kommit till sitt resultat genom ett saltus från det filosofiska till det praktiska fältet, i det han jemfört staten med en familj, som kan antaga en jude till tjenare utan tvekan, och yttrat, att samhället väl ej bör vara indifferent i religiöst hänseende, men att dess kristlighet ej beror på huru många individer äro kristna utan derpå att lagar, författningar och förhållanden hafva en kristlig karakter. Häremot anmärkte tal., att hvarje lem af organismen bör vara ett uttryck af denna kristliga karaktär, och derföre också statens tjenare, hvilka icke, utan att liknelsen betydligt haltar, kunna jemföras med en enskild familjs tjenare. I afseende på lärarebefattningarna vid universiteten kunde bilden af en familj rättare användas, på grund af det familjband, som förenar lärare och lärjunge; men en familj skulle utan tvifvel starkt draga i betänkande att antaga en fremmande trosbekännare till lärare. Vid universiteten utöfva lärarne dessutom som man vet ett ganska starkt inflytande på de yngre i hvilken vetenskap som helst. Biskop Anjou påminte i afseende på de juridiska lärarebefattningarne, att bland dessa äfven finnes en i rättshistoria, som väl bör höra under samma kathegori som historia, och dock har utskottet undantagit historia från de lärostolar, som skulle stå fremmande trosförvandter öppna. Hvarje lagparagraf måste dessutom historikt deduceras och sålunda blir hela den juridiska vetenskapen ganska historisk. Flere instämde. Professor Ribbing ville rätta ett missförstånd, som uppstått, då man sagt, att han betraktat saken från en abstrakt theoris ståndpunkt och utskottet utgått från en mera praktisk synpunkt; hå en icke ringa del af utskottets motivering hade utit ur hans penna. Rättshistorien vore något helt annat än den menskliga utvecklingens historia; den förra liksom alla abstrakta discipliner bar ett abstrakt föremål. Tal. erkände ej analogien af en lärare i familjen och en vid universitetet samt erinrade om en stadga i judiska religionen, som förbjuder att göra proselyter; i alla fall vore väl denna religion ej så farlig, då den utgjorde en förberedelse till kristendomen. Domprosten Björling genmälde, att judaismen ej kunde betraktas såsom en förberedelse till christendomen, då den just sätter sig emot det, som för en christen är det dyrbaraste af allt. Doktor Gumelius kriticerade prof. Ribbings uppfattning af det christliga samhället, hvilket, anmärkte tal., ej består blott af individer, ej blott af lagar och former, utan deri finnes äfven ett inre samband, en så att säga andlig atmosfer, gemensam för alla, som erkänna samhället. Dock trodde tal. ej, att så stor fara hotade genom att nya verkningskretsar öppnades för judar; vida större från en stor, fremmande christen bekännelse. Någon våda torde dock ej uppkomma genom att upplåta vissa lärareplatser vid universiteten åt främmande trosförvandter; ty något religiöst faller i allmänhet ej inom desse lärares område, utan de kunna betraktas som andra tjenstemän. Tal. önskade att förslaget måtte förklaras hvilande, men ville dock ej så ifrigt påyrka detta, om opinionen var deremot. Hofpred. Rosenius: Det innebär redan en fara att söka motverka det öde, som sedan århundraden hvilat öfver judarne; de lefva öfverallt kringspridda ntan att någonstädes fullkomligt förena sig med de nationer, bland hvilka de lefva som flyktingar. I vårt land hafva de dock alltid behandlats jemförelsevis väl, och på historisk grund kunna de ingalunda pretendera större ri igheter än de redan fått. Stor fara ligger i möjligheten att de blifva universitetslärare; i detta fall kan man visserligen motse, att den dag snart randas då en rabbin blir professor i exegetik. Om ej offentligt skola dock enskildt proselyter göras, ty i alla händelser måste en lärares åsigter inplantas hos dem, som höra honom. Om presteståndet lemnade sitt bifall till det väckta förslaget, skall det mycket brista i den vaksamhet, som man har rätt att fordra af väktarne på Zions murar. Doktor Falck förklarade det ovärdigt Sverges presterskap, att genom bifall till förslaget låta den sista ståndsriksdagen lemna ett så tvetydigt testamente åt den kommande riksförsamlingen. Doktor Söderberg afstyrkte förslaget af formella skäl, enär det i flera fall vore obestämdt. I christendomens interesse borde man hålla något tillbaka, så länge den protestantiska religionen utgjorde ett vilkor för åtnjutande af fulla medborgerliga rättigheter. Tal. instämde för öfrigt i biskop Brings reservation. . D Det slutliga resultatet af öfverläggningen är kändt. Presteståndet var sig likt. WAWAee —