Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 2

indianer och större delen af befolkningen, som ej lyckades att undfly, nodgjordes grymt. Jag kämpade mot öfvermakten med alla de medel, som stodo mig till buds; jag stred med raseri, ty jag stred för hustru och barn. Men allt var förgäfves. Ett våldsamt slag i hufvudet kastade mig sanslös till marken, och hvad som derefter tilldrog sig ligger för mig höljdt i det djupaste mörker. Då jag efter en lång tid åter vaknade till medvetande befann jag mig i denna bydda eller i en annan, men dylik. Jag var klädd såsom nu, så att jag ej kände igen mig, utan trodde mig vara ett rof för en förvirrad dröm. Några gamla krigare gjorde mig de besynnerligaste frågor, hvilka jag besvarade, utan att begrunda deras innehåll, så som det föll mig in, hvaröfver de tycktes blifva högst tillfredsställda. Jag måste oupphörligt hafva yrat efter det erhållna slaget, hvarför jag hade blifvit förklarad för en vis medicinman. Jag kan ej säga huru länge detta gräsliga tillstånd hade varat; men jag minns att jag häpnade öfver mina armars magerhet, då jag betraktade mig sjolf. Endast år kunde hafva utöfvat en dylik förstörande inverkan på min förr så kraftfalla kropp. Förvånad såg jag mig omkring, öfver allt möttes mina blickar af allvarliga, för mig fallkomligt obekanta ansigten, hvilka voro vända mot mig med det mest spända uttryck. Stum af häpnad betraktade jag mina händer; de voro svartmålade likasom hade jag sjelf gjort det; med samma förvåning märkte jag att mina mokassiner voro nötta, ett nytt bevis att jag hade vandrat länge omkring i detta drömlika tillstånd. Då hördes åter ett litet barns högljudda gråt, som först hade återkallat mig till med