Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1866, sida 1

af hjortklösvar förfärdigad skramla och en urholkad flaskkurbits. Sådan stod den sällsamme gubben framför mig och riktade sina milda ögon emot mig med ett deltagande, som tydligare än allt annat öfvertygade mig att den gamle, på hvad sätt hans sinnesförvirring än måtte uppenbara sig, dock ej var i stånd att tillfoga Schanhatta något ondt. Åsynen af den hemlighetsfulle medicinmannen hade visserligen öfverraskat mig i högsta grad, men förtrogen med de indianska plägsederna såg jag ej något särdeles ovanligt deruti; min öfverraskning förbyttes likväl till den gränslösaste förvåning, då han började tala, sedan han tankfullt betraktat mig en stund. — Tror ni på profetior? frågade han med ibålig grafröst och på så ren tyska, som endast står den till buds, hvilken från sin tidigaste ungdom varit förtrogen med detta språk. Med en blandning af glädje och obestämd fruktan blickade jag upp till medicinmannen. Jag visste ej om jag hade hört rätt, eller om jag befann mig under iuflytelsen af en sinnesvilla. — Tror ni på profetior? frågade gubben åter med samma hemlighetsfulla uttryck. — Hvad betyder detta, och hvem är ni? frågade jag slutligen äfven på tyska, ehuru det föreföll mig som vore den till mig riktade frågan det enda tyska ord, som trollkarlen kände. — Jag frågar er, svarade gubben allvarligt och högtidligt, — om ni tror att det är en dödlig förunnadt att läsa i framtidon och förutsäga sin medmenniska hennes öden? I — Ni är verkligen en tysk och derjemtc