Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1866, sida 1

qrianas hand; det är hans egen skuld, hvarför voro icke hans ögon öfverallt? — Vill höfdingen behålla Mandansqnawen för sig sjel!? Ivad hafva hans unga män för att do följt konom den långa vägen? frågade en Svartiot mod ett särdeles grymt utsecnde, i det ban slog knytnäfven mot sitt bröst så att det dånade. — Svartsogels wigwam står tom, svarade höfdingen, och ett drag af missnöje flög ofver hans af svart och röd färg vanstälda ansigte; — Svartfogol är den närmaste till Mandansdnawen; mina unga män må hålla sig skadeslösa på don bleka jägaren och ofter deras hemkomst till vår by göra honom till skottafls för sina kulor och pilar. — Den bleko jägaren tillhör Svartfötternas gossar, återtog don unge krigaren förbittrad, ty äfven på honom tycktes Schanhatta hafva gjort ett djupt intryck och upptändt alla nans vilda lidelser; — do må försöka sina trubbiga pilar på hans hvita bod; han är ingen skoltasla för män. Flickan deremot tilibör oss alla; Svartfot-nationens vise trollkarl skall säga i hvilken wigwam Mandanflickan skall draga in. Endast on kan ege henne, men donne endo skall betsla en häst åt hvar och on, som deltagit i detta företag; jag har talat! Detta den ungo krigarons bestämda uppträdando förtröt höldingen ännu mera; men han hejdade klokt nog hvarjo utbrott ar vrede, och antingen han nu insåg det rättvisa i förstaget, eller han af de äldsta och isynnerhet af den omnämnåo trollkarlen väntade en med höns önskningar öfverensatämmande dom, allinog ban förklarado sig nöjd med de yttrade åsigtorna och upprepade att han villigt underkastade sig medicinmannens utstag. (Forts.)