Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1866, sida 1

yftade han det t skarpa va puct till ett dödande mgg. Om anfallet hade gällt mig, skulle jog hafva mottagit det utan bäfvan likt on infödd krizaro; men nu, då min Schanhattas dyra lil väfvado i den högsta fara, och jag måste ränta att se henne nedsjunka liflös öfver mig edan i nästa ögonblick, utan stt jag kunde söra en rörelso till hennes räddning, — nu blef det mörkt för mina ögon, och ett doft skri af fasa framträngde ur mitt bröst. Men slaget foll icke, och då föremålen lter framträdde för min blick varseblef jag Jvartsogel, den vilde höfdingen, som återhöll in kamrats arm och tvang honom att uppsifva hvarjo vidaro blodig afsigt mot Schennatta. Dervid lyste hans ögon af gräslig kadefröjd, och i det han uppryckte den till hälften vanmäktiga flickan och satte sin fot på vitt bröst, ropade han till mig på Siouxspråket att Mandanflickan var numera hans egenlom, utan att han gifvit ens den eländigasto ss80 för henne. Jag teg, ty jag hade fogat mig i mitt öde. Men ehuru tankon på min förestående död, narn den än skulle blifva, föga bekymrado mig, så intogs jeg uf en till vansinne gränzonde förtviflan, då jag föreställde mig det if, som ofelbart väntade den arma flickan. Då jag såg huru Svartfogel fasthöll Schanhatta och med triumferande min förklarade för honno att hon skulle tölja honom till hans wigwam, först då insåg jsg tydligt med hvilken innerlig tillgifvenhet jag var fåstud vid min skyddsling. I varmaktigt raseri ryckte jag i mina sjettrar, och knappt mera mäktig mina sinnen förbannade jag Svartfogels mellankomst, utan hvilken Schanhatta med ens hade blifvit undanryckt alla qval och en förfärlig framtid.