Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1866, sida 1

Statsrådet friherre Gripenstedts första anförande angående franska handelstraktaten den 8 Februari. (Forts. från N:o 72.) Jag förutser att man här skall göra ett inkast som förmenas skola träffa mig, eller, — såsom man behagar uttrycka sig — ,systemet med förkrossande tyngd. Man säger: om det nu också medgilves, att srihandeln eller handelsfriheten är såsom grundsats riktig, så måste väl ändock tillämpningen deraf böra ske med försigtighet och med afseende på bestående förhållanden. Ja, mina herrar! ingenting kan vara mer befogadt och riktigt än detta, och jag vågar bestämdt förklara, att hvarken i ord eller handling bar jag någonsin, vid de mångfaldiga tillfällen då dessa frågor förekommit, hyllat någon annan grundsats En denna. Det har också flera gånger händt, att jag af dem som med mig dela lika åsigter i dessa ämnen fått uppbära klander för en alltför stor betknksamhet och ett alltför lårgt drifvet undseende med befintliga missförhållanden, och jag vill icke bestrida, att dessa anmärkningar till en viss grad kuunat vara grundade; men jag har trott, att när riktningen blott varit den rätts, så kunde det anses vara af mindre vigt, om man också framgick något långsamt. Och likväl finner jsg att skriftställare, reservanter och talare täfla om att framställa mina åtgärder i detta fall såsom ett , blindt framrusande på frihandelsbanan, såsom ,ultra-radikala, o. s. v. Jag stannar verkligen i villrådighet hura dylika påståenden skola kunna förklaras, ty jag bar ej rätt att hos mina motståndare förutsätta fullkomlig obekantskap med hitbörande faktiska förhållanden, än n indre, att de endast velat ockra på andras okunnighet. Dot måste således bero på en alldeles egen uppfattning hos dem, at hvad som menas med , framrusande och ,, ultra-liberalism. Låtom oss derföre i allra största korthet tillse, hvilka förändringar som i tull-lagstiftningen egt rum på sednare tider. Detta blir så mycket lättare som framstegen till en större frihet i detta hänseende temligen tyd ligt utmärkas genom vissa tidpunkter. Sälanda kan man anse att det var med riksdagen 1823 som den egentliga brytningen skedde i de strängt prohibitiva grandsatserna, hvilka hos oss förut varit följda. Vidare tog man vid riksdagarna 1840 och 1853 — synnerligast vid den sistnämada, då en mängd förbud afekafkades — åtskilliga nya steg på samma bana, och jag ber att härvid särskildt få erinra om, att detta skedde på initiativ af rikets ständer, hvilka ärdtligen lärt sig inse, att prohibitionen och det öfverdrifna ,skyddet icke medförde alla de fördelar man förväntat, och att vår industri genom dessa medel icke blifvit väsentligen lyftad. Framförallt är detta förhållande anmärkningsvärdt i fråga om besluten 1853, enär dessa tillkommo i strid med Kgl. M:ts proposition i ämnet, hvilken i viss mån sökte förekomma eller förminska framskridandet. Jag, som äsven då hade äran tillhöra konungens råd, men som icke delade dessa åsigter, hade sålunda den tillfredsställelsen att finna min mening gillad af rikets ständer, ej blott vid denna riksdag, utan ock vid den kommande 1856, då ett mera fullständigt förslag i denna syftning äfven af Kgl. M:t framlades. Och allt sedan denna tid — således under en