genhet och några till och med blifvit millionärer. Likartade jemmerrop upphäsdes också, när förbudet borttogs och nedsättning skedde i tullen på porslin, men icke desto mindre hafva dessa fabriker gått betydligt framåt i alla afseenden, och de nuvarande egarne af våra porslinsbruk hafva haft den uppriktigheten att öppet förklara, att de äro belåtna med den nedsatta tull, som nu sednast blifvit fastställd. På samma sätt förklarade man äfven, med den största säkerhet, att hela vår jernindustri skulle gå sin undergång till mötes, såvida de till dess förmån stadgade exportoch import-förbuden borttagas. Nå väl! dessa förbud hafva försvunnit; ja, till och med tullarne såväl vid export som till stor del vid import äro borttagna, men jernindustrien har icke gått under, den har icke förminskats, utan befinner sig tvertom i en, om ej hastig, dock jemn tillvext, och man har efteråt icke ens vågat påstå, att den lidit något af de vidtagna tullförändringarne. Jag skulle kunna fullfölja denna granskning, jemväl för andra näringar, och visa, att resultaterna i det hela alltid varit desamma, men hvad som redan blifvit sagdt torde vara tillräckligt för att förklara, hvarföre jag för min del icke kan fästa något synnerligt afseende vid alla dessa olycksprofetior, hvilka ständigt upprepas, fastän de aldrig besannats. Jag tror deremot att våra näringar ej blott kunna bestå under en friare handelslagstiftning, utan ock, att den täflan med andra länders industri, som de härigenom underkastas, utgör ett kraftigt medel till deras egen utveckling och till deras gagn för det allmänna. Mot de särskilda bestämmelserna i den franska traktaten hafva många anmärkningar blifvit framställda. I främsta rummet har man klandrat, att den icke innefattar fullständig reciprocitet, enär svenska fartyg endast vid direkt fart blifvit likställda med franska, och man har påstått, att det varit Frankrikes vägran att medgifva en sådan reciprocitet, som föranledde de föregående underhandlingarnes afbrytande, men att man denna gång varit mindre nogräknad och nöjt sig med en traktat utan full reciprocitet. Jag, som tror mig hafva en temligen noga kännedom om de föregående underhandlingarne i denna sak, får då upplysa, att orsaken till de föregående afbrotten ingalunda varit frågan om bristande reciprocitet, utan hafva dessa underhandlingar alltid förts i detta hänseende på samma bas som den sednaste. Frankrike har nemligen, på grund af särskilda omständigheter, som det vore för vidlyftigt att här anföra, aldrig velat i detta fall gå längre än till den direkta sjöfarten, hvilket bäst bevisas deraf, att det icke i någon af de med andra länder afslutna traktaterna medgifvit likställighet för annan sjöfart. Om man ovilkorligen velat åt oss förbehålla en fullständig reciprocitet, så tror jag visserligen, att detta förut ej skulle hafva varit alldeles omöjligt, men ingalunda på det sätt, att Frankrike kunnat förmås medgifva oss full jemlikhet äfven vid indirekt sjöfart, utan så, att samma inskränkning blifvit stadgad äfven för franska fartyg vid deras fart på Sverge. En sådan bestämmelse kunde dock nu ej ifrågakomma, då vi redan år 1857 upphäft föreskrifterna om olika tullbehandling för svenska och främmande fartyg. För min del motsatte jag mig då detta beslut, som af rikets ständer vidtogs i strid med K. M:ts förslag, emedan jag ansåg det vara skäl att tillsvidare bibehålla dessa föroskrifter, för att kunna begagna dem vid underhandlingarne om lättnader för egna fartyg i främmande länder, synnerligen i Frankrike. Men jag kan likväl icke instämma i det myckna och bittra klander, som sedermera så ofta yttrats mot denna åtgärd, eller i påståendet, att derigenom en stor skada tillskyndats landet. Det visar sig visserligen, att till följd häraf den franska sjöfarten på Sverge ökat sig betydligt, och för de svenska skeppsredarnes särskilda intresse kan detta måhända antagas hafva varit oförmånligt, ehura jag tror, att de dyrare svenska fartygen med större fördel kunnat sysselsättas på annat håll än i trävarutransport mellan Sverge och Frankrike. Men det är i-alla fall icke detta speciella intresse, utan landets gagn i sin helhet, som i främsta rummet måste afses, och att såväl handeln som exportrörelgen varit väsendtligen underlättad genom en ökad tillgång på fartyg, lärer väl icke kunna bestridas. Utan tvifvel hade det varit ännu bättre, om äfven våra fartyg på samma gång haft fritt tillträde till de franska hamnarne (såsom nu blifvit utverkadt), men att man icke endast på grund af bristande reciprocitet bör afstå ifrån att tillegna sig åtminstone de fördelar, hvaröfver man sjelf kan disponera, det har en stor statsman, nemligen sir Robert Peel, med träffande klarhet uttryckt i några få ord. Han sade: ,Det är vårt intresse att köpa billigt, antingen andra vilja köpa billigt eller ej. (Forts.)