Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1866, sida 2

andet skulle hafva verkat välgörande för åde produktionsorten och de konkurrerande andelsstäderna. Så straffar sig hvarje inskränkt uppfattling sjelf. Vill man, af ett lika småsinnadt, om, efter vårt begrepp, på falska förutsättingar hvilande svenskt eller Göteborgskt inresse, beröfva produktionsorten Wermland ördelen af lätta och naturliga förbindelser ill både Sverge och Norge, så blir, efter all sannolikhet, följden, att Wermland tvingas tt bygga den nya farled, hvarom nu är fråza, nemligen från Norum till Frykerud, och samma stund detta sker, har vattenskillnadslinien blifvit, genom en onaturlig krokväg, förflyttad-så långt till öster, att Dejeforss med flera stora tillflöden falla inom det vestra området. Det är dit man skall komma med sin missförstådda patriotism. Men härvid möter också den omständigheten, att Wermlands bruksidkare skola sålunda nödgas nedlägga betydliga kapitaler, som alltför väl behöfdes, för att utvidga jerntillverkningen, uti en våganläggning, som kunde vara för staten och provinsen gemensam. Nu anmärkes kanske, att emellertid staten gjort en besparing på en million rdr, och då frågar man mindre efter hvad de enskilte nödgas oppoffra. Detta resonnemang är mycket falskt. Sverges statsverk är rikt, men Sverges industriidkare behöfva alla de kapitaler de äga och mera dertill, för att kunna, i enlighet med tidens kraf, utvidga sina handteringar. Särdeles gäller detta om vårt jordoch bergsbruk. Det har varit den icke minsta välgerningen med våra jernvägsbyggnader, att en god del af de i dem nedlagda kapitaler befruktat de bygder, genom hvilka de framgått, i stället att beröfva dem sina näringssafter, hvilket blifvit förhållandet, derest samma byggaader skolat utföras genom enskilta aktietecknare. Derföre har ock landet nu kunnat hastigare lemna produkter åt jernvägarne till transport, så att trafikbehållningen skall inom få år betäcka den annnitet statsverket har att erlägga å de upplånta byggnadskspitalerna. Återvändande till den omtalade Filipstad— Norum-banan, torde vi ej böra lemna oanmärkt — såsom en blick på kartan utvisar — att en ganska naturlig fortsättning af denna bana skall leda upp mot Dalarnes gräns och öka tillflödet på förstnämnda bana. Härmed utvidgas naturligtvis handelsområdet för de handelsplatser, som kanna komma i beröring med den nämnda vigtiga Wermlandsbanan. Det hör — vi upprepa det — till en ai de stora fördelarne af den norra Wermlandsbanan, att ett så betydande tillflöde, som det hvarom här är fråga, kan på ett naturligt vis med densamma förbindas. Våra stamba nor skola först genom sådana tillflöden er hålla all den betydelse för landet, som de äro ägnade att vinna, på samma gång trafi ken blifver alltmer lönande. Att under desss förhållanden betrakta ett nytt statsbidrag til en ny sådan bana som ett plus till hufvnd banans kostnad — hvilket man gjort i fråge om den Wermländska banan — är en alldele falsk beräkning, som är endast förklarlig ge nom den okunnighet, som ännu råder röran de denna bana. Det tyckes dock som åt minstone de representanter, hvilka böra be sluta i det vigtiga ämnet, borde göra sig nog: förtrogna med de sakförhållanden, som hä förekomma.