Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 2

— — ———— — å den sista sidan af manuskriptet och fortätta min berättelse, likasom satt jag ännu ramför den flata stenhällen ocb anförtrodde it papperet mina tankar, mina känslor och iden. — Bifalles af hela mitt hjerta, svarade jag nastigt, — jag inser att ni omöjligt kan vara stämd för att berätta under den första fjerledelstimman af vår bekantskap; men jag är ålig och tillika så intresserad att jag ej kan aslägsna mig från ert hem, förrän jag har hört slatet af er lefnads roman. — Det skall ni inte heller, det lofvar jag er; men ni måste äfven gifva mig det löftet att ej betrakta det som en maning till uppbrott, om jag börjar uppfylla mitt löfte kanske förrän vi båda ana i detta ögonblick. Ett skämtsamt svar sväfvade på mina läppar, då Schanhatta plötsligt inträdde i bersån för att betäcka det lilla trädgårdsbordet med en snöhvit duk och träffa de öfriga förberedelserna till en landtlig måltid. Hon förde sig dervid med ett behag, som antydde den sorgfälligaste uppfostran, och med en grace, som ovilkorligen måste vara medfödd. Uppmärksamt och uppfylld af det lifligaste intresse betraktade jag denna ovanliga qvinna, hvilken jag redan kände genom Wandels skildringar. Jag förmådde knappt öfvertala mig att jag verkligen såg framför mig Schanhatta, Mandanflickan, hvilken så ofta föresväfvade min fantasi såsom urbilden af en naturskönhet i bjertfärgad, indiansk klädnad, Schanhatta, denna modiga flicka med sina i aningsfullt dunkel slumrande, ädla känslor, hvilka kärleken skulle väcka till lif och derefter utveckla så kraftigt, Schanhatta, den ensamme trapperns trogna foljeslagerska under hans mödosamma vandringar. Och likväl var det hon; hennes hys ljus