Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 2

fader Rhen med sina drafbekransade stränder. Ack, dylika stunder hafva ej ofta erbjudits mig under mina vandringar. De flydde likasom lika många minuter, men de efterlemnade ett outplånligt minne för hela lifvet. Fram på eftermiddagen afbröts på ett älskligt sätt det ifriga samtal, åt hvilket vi hade hängifvit oss. Det var då en underskön tioårig flicka, ännu helt varm efter sin vandring från skolan, sprang in till oss i bersån och med barnslig liflighet helsade först sin moder och derefter fadern samt föreställdes för mig såsom husets dotter Johanna. Förvånad betraktade flickan den fremmande mannen med den märkvärdiga, befransade läderrocken; men då hon såg att föräldrarne stodo på så vänskaplig fot med honom, tillät hon gerna att jag strök de svarta lockarne tillbaka från hennes hvita panna, blickade in i hennes stora, oskuldsfulla blå ögon och slutligen trycke en kyss på de obeskrifligt fiot formade, friska läpparne. — Ni har ej skäl att beklaga er öfver ert öde, sade jag tankfull till min värd, i det jag såg mig omkring i kretsen och njöt af det uttryck af sann lycka, som så tydligt framlyste ur allas drag. — Gud bevare mig från att någonsin försynda mig genom en klagan, svarade Wandel med sitt egendomliga allvar; — doftande blommor och skarpa törnen omvexla i det menskliga lifvet; väl den, som ett vänligt öde beskär att lyckans dagar läkande och lin: drande inverka på de djupa såren och hels dem småningom. Om än ärr återstå, så smärts de icke mera; tvertom äro dessa ärr den he ligs föreningslänken mellan oss och dem, vic hvilka vi en gång voro fästade i trogen kär