Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1866, sida 2

nen att genast göra en noggrann rund på båda sidor om ön, emedan dels ett antal fiender kunde hafva landstigit längre ned under striden, dels krmde man äfven befara att de tillbakaslagna, ännu mera hämndlystna genom sin ansenliga förlust, kunde våga ett nytt försök till öfverrumpling på ett för dem tillgängligare ställe. Jag sjelf stannade qvar på min förra post, och sedan jag uppgjort en eld invid drifveden, så att de uppflammande lågorna upplyste Missouri vida omkring, satte jag mig på ett träblock för att ännu en gång öfvertänka de sista tio minuternas ohyggliga scener. Mandanflickan hade satt sig ned i gräset vid mina fötter; hon frågade mig skyggt om jag var oskadad, och derefter lutade hon hufvudet mot sina händer likasom för att sofva. I denna ställning satt hon orörlig. Hon sof emellertid likaså litet som jag; hon anade att jag ej erinrade mig de sednaste tilldragelserna med de angenämaste känslor och försökte att betrakta de blodiga scenerna från samma ståndpunkt som hon föreställde sig att jag gjorde. VIII. Asskedet. Sedan icke blott stränderna utan äfven det inre af den lilla ön blifvit undersökta på det omsorgsfullaste, inställde männen sig åter hos mig. Emedan indianerna. utan tvifvel hade blifvit bortförda ganska låagt af strömmen innan det lyckades dem att fatta fast fot på den ena eller andra stranden, så måste de vara för utmattade och dessutom för vidt kringspridda för att kunna tänka på ett pytt