Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1866, sida 1

med urhjelo af dem, och de voro så många att jag trekade stt skjuta, af sarhågs att doi dorefter skulle blifva svårare för mig att hindra fem från vidare framträngande tills mina kamrater hunnit anlända. Efter skottot och den främsta krigarens fali tycktes hela floden blifva lefvande, och knappt hade jag ropat till de öfriga kamraterna att skynda sig till mig, förrän ett så fruktansvärdt tjut höjdes ur vågorna att dot blef mig omöjligt att gifva några vidare för bållningsorder. Ögonskenligen hade Svartfsötterna påräknat att finna sandbankon och strandon i dess grannskap obevakade, emedan de troddo sig genom skenensallet med flotten hafva lockat oss alla till öns sandra ända. Upptäckten att do missräknat sig framkallade en ej ringa förvirring bland dem. De kunde ja icke veta om ej på hvarje punkt, der do ämnade stiga i land, en bössmynning hotade dem och dat var för sent att vända om elior simma förbi, emodan den häftiga st trömmen dref dom nä mere i hvarje ögonblick oaktadt doras h0. stånd. Allt detta hade jag iakttagit med tankens hastighet, hkaså gissade jag att Svartlötterna sökte genom sitt vilda tjut icko allenast skrämma 038, utan älven ömsesidigt uppmuntra hvaraadra at oj stanua midt i det påbörjade företaget. Jag stod änun alltjomt på min post och såg mig omkring i kretsen, om någon af de vilda tjat.nde gestalterna sknllo stiga upp på grundet. Och de uppstego icko en eller två utan en svart massa klättrade uppför do sammanvräkta stammarne, och förförando ljöd stridsropet från tra sidor, mnedan dusaintals näfvar beväpnade med knif och tomsabawkz höjdeg öfver den täta hopen.