imne. Vidkommande den större kostnaden för Norumslinien, så betydde en million ingenting. då denna bana komme att lemna full ränta på len större anläggningskostnaden. Hr Gahu bemötte vidare inkastet angående tidsutdrägten med Nilsbytunnelns anläggande, framnållande att efter den utredning, trafikstyrelsen och löjtnant Unge nu lemnat, ifrågavarande tunnel ej lade något hinder i vägen för banans fullbordende. Hr Hierta hade såsom skäl för sina dubier, att frakttaxan ej kunde nedsättas till 1 öre pr centner, åberopat att frakten på Gefle—Dalabanan var 2 öre, men hade glömt att nämnda bana vore beräknad på vinst. Vid denna bana ginge dock vagnarne tomma i en riktning, hvilket ej skulle bli fallet med den nu ifrågavarande, då malm alltid komme att forslas från öster till vester, kol tvärtom. Hr Murån hade förmodat, att denna bana ej skulle komma att trafikeras synnerligt om vintern och jemfört den med Falubanan och Hudiksvallsbanan. Denna jemförelse dugde ej. Att de sistnämnda banorna ej trafikeras under denna årstid var raturligt, då de ledde till hafvet, som då var stängdt. Förhållandet med denna bana inne i provinsen vore alldeles motsatt. Här skulle vintertrafiken bli ganska liflig, då man förnämligast under denna årstid försåg sig med behofven af kol och malmer. I den omständigheten, att jernvägstaxorna komme att nedsättas, såg talaren ej någon fara, utan snarare fördel, o. s. v. Hr Gahn slutade med att tillstyrka bifall till reservanternas i statutskottet framställning. Hr Carlen förklarade sin ledsvad att ej kunna instämma i sina kommittenters åsigt, och anförde sina skäl derför, upprepande hvad hr Murön yttrat, eller att förhållandet mellan kolpriserna i östra och vestra Wermland snart skulle jemna sig, då vestra Wermlands befolkning sattes i tillfälle att tillgodogöra skogen; vidare att en jernväg på 32 mil från Dejefors till Göteborg ej skulle kunna täfla med sjökommunikationen, hvarjemte han lade vigt vid hr Björcks argumentation rörande trafikens dragande till Norge. Vidare ansåg han den uppoffring på 3 å 4 millioner, som staten sannolikt skulle få göra, då äfven en bibana till Karlstad snart blefve nödvändig, icke likgiltig. Han ville ej gå så långt, att han tillstyrkte en stor säker förlust för staten för en möjlig mindre vinst för provinsen. Slutligen drog han den slutsats af den ringa teckningen för Filipstadsbanan, att intresset i östra Wermland vore mycket ringa för densamma. Så mäktiga brukspatronerna der än voro, hade de icke vågat risken att teckna den härför erforderliga obetydliga summan, utan i sista stund hade man skaffat några personer, som gått i borgen för sig, eller att teckningen skulle bli verkställd. Denna omständighet fann hr Carlen mycket betecknande. Han slutade sitt anförande med att tillstyrka statsutskottets förslag och anslagets höjande till 1,500,000 rdr. Hr Wistrand talade äfven för södra linien och förordade anslagets höjande, hvaremot hr Petre, som gendref åtskilliga af vice talmannens uppgifter, och hr Staaff sade sig komma att rösta för Norums-linien. Hr Stockenström uppträdde också samt yttrade några brutna ord; men satte sig derpå midt i meningen. Sedan diskussionen förklarats slutad och talmannens proposition att man först skulle votera om sträckningen blifvit bifallen, utföll, såsom man känner, voteringen med 33 röster för Norums-linien och 30 för Karlstads-linien. I öfriga delar godkändes betänkandet, hvarigenom anslaget för fortsättande af nordvestra stambanan från Kristinehamn öfver Karlstad till Arvika bestämdes till 500,000 rdr.