Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 3

ackado jag henue för detta systerliga und eende, men jag känds mig älven till en viss zrad pinsamt berörd deraf att hoa ej trodde mig egs tillräcklig kraft att beherrska mins känslor, hvilka de än kunde vara, eller att man kar hysto medlidande med mig. Naturligtvis kunde vi icke vara länge tillsammans utan att taga vår flykt i betrsktande och ofverräga alla do medel som stodo oss till buds. Det var isynnerhet två omständigheter, som försvårada vår belägenhet, nemligen först och främst Svartfötternas betydliga öfverzakt, hvilken hade att uppvisa åtminstone lika så många bössor som vi sjelfva egdo, och derefter, om det verkligen lyckades oss att obemärkt landstiga någonstädes, att vi ej längre egdo en eada häst i vårt våld. Ty äfven Halbert och hans bäda följeslagare, af hvilka den ene var en af hans soldater och den andre en temmweligon erfaren jägare, voro utan hästar. De hade för större säkerhets och beqvämlighets skull, samt äfven för att kauna begifva sig ull hvilken sida som helst af floden, föredragit att anträda resan fråa Fort Union i en äfven till lands lätt transportabel kanot. Det var denna samma kanot, som efter Schanhattas inträffande hos dem hade möjliggjort deras flykt, emedan de hastigt omgifvit don på alla sidor med en flytande ställning af drifved, mossa och torrt gräs, hvarelter de hade nedlagt sig tätt intill hvarandra på botten af kanoten, sedan de försigtigt utskjutit sitt egendomliga fartyg i strömmen. För närvarande erbjöd ön oss säkerhet; vi saknado ej lissmec således ej öfverila oss att utbyta ort mot en annan, der vi kunnat utsatta för indianernas roflysinad. Resan uppå