Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 2

De upplyftade nemligen en lätt barkkano bland drifsvedsstammarne, mellan hvilka har hade stått fullkomligt omsluten, och i det d varsamt lyitade honom öfver de hvassa qvi starno sköto do ut honom i vattnet åt ör till. Kanoten räckte från flotten ända til stranden; slyktivgarno kunde således torr skodda uppnå ön, men detta skedde förs sedan flotten åter bade blifvit utskjuten strömmen och långsamt följde densamma. Ehuru man vid denna landstigning mer fått afpessa ett gynnando tillfälle än att sök undgå Svartsötternas spejande blickar, så had vi likväl under hela förfarandet varit betäckt af ön mot vildarne; men då flotten fortsatt sin färd efter det korta uppehållet och snar åter framträdde inom våra fienders synkrets så kunde vi hoppas att icke ens deras miss troende hade blifvit väckt. Visserligen måste vi vara beredda på at spejarne, sedan de hade kommit underfun med sättet för Halberts och hans kamrater flykt, ej skulla försumma att derom underrätt Svartfötternas hufvudstyrka, som steg till mins trettio välbeväpnade krigare, men sedan land stigningen lyekligt hade blifvitiutförd, bekym rade vi oss föga derom. Genom denna för stärkning af tre stridbara män, bildade vi ec tillräcklig styrka att försvara vår ö n oss tiodubbelt ölverlägsen fiende, och oron för flickorna afhöll oss från att oa blickligen börja bygga en flotte, fartsätt flykten på Missouri under ljusa degen me tillbjelp af barkkanoten och vår läderb? samt trotsa kalorna från stranden. Först gedan kanoten hade blifvit uppira gen bland buskarne och helsningarne mella Halbert och Dalefisid samt hans söner bör jade, iakttog jeg tillfället att noggrannar betrakta de nykomna. 2 on