Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 2

rinsen och att det blott behöfdes en liten anal, för att bereda Wermland den stora rmånen att kunna leda sina effekter åt enna sida. Men en sådan kanal skalle föra mma effekter från Sverge och Göteborg, ch alltså skulle hr Björck, om han vore onseqvent, hindra utförandet af en sådan uläggning. Men hr Björck och de med honom likinkande underskatta betydelsen för landet — när vi nu ställa oss på den inskränkta ppfattnings grund, som anser ländernas inressen vara mot hvarandra stridiga — at n rik produktionsorts förmåga alt utveckla ina tillgångar. Den svenska jernhandterinens fran tid ligger deri, att vi kunna proucera vårt jern billigare och i större qvaniteter. Men båda dessa vilkor betingas af edsatta ej blott arbetskostnader, utan ock ransportoch handels omkostnader. Derörutan skola vi aldrig kunna, såsom sig bör, äfla på verldsmarknaden, huru ypperliga än åra malmer och tillverkningar må vara. Men vinnas dessa förmåner, så skell proluktionen stiga mångfaldigt och detta kan eda till icke ett kapital af tio miilioner, itan till en årsaykastning af samma summa. Det är denna ökade prodnktion, denna stora ramtid, som hr Björck vill uppoffra, på det tt landet ej må gå miste om skutfarten på Wenera och handelsvinsten af exporten i Göteborg! Det är i sarning att se sakerna utur en mycket inskränkt synpunkt. Men utomdess äro dessa hr Björcks förutsättningar oriktiga. Att vestra Wermlands flekter, under alla förhållanden, komma at: ill stor del gå till Norge, antaga och hoppas vi, emedan ett annat förbållande skulle visa att Norges affärsmän voro alltför försumlige. Men den norra linien komme likväl att bringa så stor del af Wermlands tillverkningar åt öster och vidare ned till Sverges vestra kust, att, genom prodaktionons tillväxt, denna del komma att vida öfvorstiga alla de eftekter, som nu hitkomra. Det är besynnerligt att man icke lärt sig utaf den redan vunna erfarenheten inse hvad produktionens tillväxt innebär. Vi hafva redan omtalat att blott i väntan på nordvestra stambanans öppnande till Kristinehamn flera stora valsverk blifvit anlagda mellan nämnda stad och vestra stambanan. Erhölle Wermland, i och med stambanans dragning genom provinsens inro delar, en lätt och billig inre transportled, som ställde kol och malmer i beröring med hvarandra och hvarigenom en minskning inträdde i tusental af dagsverken, som nu bortödslas på de tunga effekternas forslanda på axel, så skulle stora jernverk uppstå i stället för de små hammarsmidjor, hvilka hittills i allmänhet representera Sver ges jerntillverkning, och hvilka förhålla sig till de förra nära nog såsom handspånaden till spinzerifabriken. Det är ju omöj!igt att vi, med sådana små anläggningar, kunna kon kurrera i störro skala med utlandet; men lika om5jlig är utvidgningen, när blott ett enda sådant litet brak kräfvor skaror af formän och dragare, för att mata dessa små härdar. Det är 033 förvånende att till och med en man sådan som hr Marön, hvilken kan se sakerna i stort, kunnat förbise dessa lika enkla som vigtiga sakförhållanden. Ännu en gång: Sverges jernvägar äro bygda jör ätt lifva och höja landets produktion. Detta har varit deras första och hafvudsakliga uppgift. Inkomsten af deras trafik kommer i det andra, men den sammanhänger likväl med den förra, och det visar sig redan, att den genom jernvägarno höjda produktionen gifvit åt dem så mycken näring, att de nu lemna nära 3 procents afkastning å anläggningskapitalet, en behållning, som, derest våra rika naturliga bjolpkällor rätt bearbetas, inom ett par tro år skall bötäcka statens räntor å de upplänta medlen. Den som skrifver detta har rättighet atti detta fall göra sig något förutseeade till godo. Då vi, under de första lifliga jernvägsstriderna, bekämpade desse sparsamhetsifrare, som icke förstodo att skilja mellan statsutgifter för nyttiga och utgifter sör onytliga ändamål, vågade vi motse en nära framtid, då statens jernvägar skulle lemna bebållning utöfver deras driftoch slitningskostnader. Detta antagande bemöttes med mycket gäckeri, nen erfarenheten har vida öfverträffat våra förhoppningar. De inkomna främmande kapitalerna hafva utomdess befruktat vårt land och gifvit näring åt dess slumrando prodnktionskrafter, under det att jernvägsbyggaadernas utförande med egna medel skulle hafva dragit dessa ifrån många af de vigtigaste näringsgrenar. Men villaoret för framgång bärutinnan är att man, vid jernvägar nos byggande, asser i första rummet öppnande af farleder åt de produktionsorter, som nu lefva ett svagt lif till följd af bristen på kommunikationer. Det kan måbända dröja någon liten tid ianan en sådan farled gifver behörig afkestning, innan ännu prodaktionen hunnit utveckla sig, men när detta sedermera skett, blifver dröjsmålet rikligen ersatt. vi hoppas att änna i sista stunden rikets ständer skola bebjerta dessa förhållanden och tillämpa dem på försvarande fall. Vi hop pas tillika, att de skola utan tvekan besluta medel till alla sådana jernvägar, hvilkas ekonomiska nytta är bevisad, utan att låta sig missledas af desse rikshushållare, som icke vilja inse gagnet för ett kapitalfattigt land som vårt af att kunna tillegna sig främmande kapitaler, för att befrämja sitt produktiva arbete. Na klaga vi öfver att ,räntorna AA — — — 2 mt RQ — A— OZ——: U-— jag minst tänkte vå att framställa mina tan