Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 2

som hvimlade af indianer, då knakandet i e torr qvist föranledde mig att se mig tillbaka Sehanhatta, den trogna Mandanflickan, had satt sig nära mig. Hennes stora melankoli ska ögon hvilade med ett bekymmerfullt del tagande på mig, likasom bade hon, — natu rens okonstlade barn, — förmått att läsa mitt inre. Äfven hon hade blifvit glömd un der den allmänna glädjen; ingen hade tänk på att yttra ett ord af tacksamhet till henn för den tjenst hon hade gjort. Hon hvarken önskade eller väntade någo! tack; hon trodde sig blott hafva gjort si! pligt; men hennes svarta ögon tycktes vidga och ståla ännu klarare, då jag lade mi: hand på hennes hufvud och betraktade henn vänligt. — Du är en god, en för mig dyrbar flicka sade jag försjunken i betraktande af den met sällsynt skönhet begåfvade, ljusbruna flickan — du har beredt mig en stor bjertefröjd oc! gjort menniskorna derborta lyckliga; du skal en gång finna en ljuf belöning i det medve tandet att hafva utfört en god, ädel handling Da förstår ännu icke hvad jag menar der med, fortfor jag, då jag varseblef ett uttryck af tvifvel i det öppna, sköna ansigtet; — men vänta tåligt, mitt barn, jag vill inte längre ställa mig emellan dig och en Omsorgs: fall uppfostrans välsignelser; det vore syndigt att ställa mitt tycke högre än en måjligtvis dig tillfallande, lycklig lott. Jag har redan under min lefnad förlorat så mycket, attjag äfven kan umbära ditt för mig så kära sällskap, Mon jeg vill likväl icke öfvergiiva dig; jag skall vaka öfver dig likasom öfver en åt mig anfortrodd, dyrbar skatt, samt endast sträfva och arbeta för din framtid. Mina till Schanhatta riktade ord bade småningom öfvergått till en monolog, hvarunder