Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 2

jag miast tänkte på att framställa mina tan kar så att de kunde uppfattas af den, vis serligen ovanligt skarpsinniga, men ännu sög bildade flickan. Att hon emellertid anad hvad jag hade beslatat rörande hennes fram tid blef mig tydligt, då hon, sedan jag tyst nat, blickade upp till mig med ett uttryck a ängslig förvirriog och derefter, likasom had hon fruktat vidröra mig, med båda händerna: omfattade bössan, som hvilade mot mitt knå — Schanhatta behåfver ingen belöning a de frommande monniskorna, sade hon me sitt egendomliga allvar såsom svar på det som hon hade förstått af mina förklaringar — min beskyddare önskade underrätta dt fremmande männen, och dot är nog för Schan hatta. Mandanflickan eger tillräckligt vise egenskaper, hon är en stackars brun flicka och ingen hvit dam. Men om min herrskar: säger: Schanhatta skell lära sig mera, då skall jag lära mig mera; jag skall lära mit så mycket han vill. Men han misstar sig Schanhatta skall aldrig blifva öfvergifven, hon skall arbeta för sin herre och inte låta honom arbeta för sig. — Ungna dig, mitt barn, svarade jag, då jag varseblef en sällsam fruktan i hela henneg väsen, bvilken hon kanske erfor vid den tanken att blifva förd till sremmande menni skor och fallkomligt nya förhållanden; — jag vill endast ditt bästa och önskar af dig endast att du alltid fogar dig efter min vilja. Så vänligt jag än hade tilltalat Schanhatta, lyckades jag likväl icke att nedtysta hennes obestämda farkågor. Tvertom tycktes hon blifva ännu allvarsammare och eftertänksammare; ty utan en suck eller minsta klagan ät hon hufvuiet sjunka ned mot bröstet, och ikasom omedvetet lokte honnes fiaa fingrar ved det långa perlbandet, som från hennes