Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 2

dessutom, min dyra miss Kate, är det jo icke afgjordt att just Halbert befinner sig der. Det var ett oförsig:igt yttrande af mig, ett yttrande, som jag icke hade fällt, om jag hade kännt den plats, som den förmente hotade innehar i ert bjerta. — Ni förmodar att det är Halbert, fortfor Kate i vild smärta, som stod i en besynnerlig motsats till hennes vanligen så trotsiga, glada väsen, — men jag deremot vet att det är han! O, jag visste det redan då ni omnämnde våra vänner från Fort Union, och så vidt jag har lärt känna er kan pi icke, skall ni icke tillåta att förderfvet drabbar honom några så mil härifrån, medan jag lugnt åser det från denna ö, utan att hafva vågat ett försök till hans räddning. Båten! båten! utbrast hon derefter och sprang upp, — vi hafva ju båten; hjelp mig öfver floden, så skall jag sjelf rädda honom, jag skall vara hos honöm innan de grymma vildarne hafva tillryggalagt hälften af vägen! — Så mycken kärlek, tänkte jag medan jag betraktade den bäfvande och af dödsångest plågade flickan vid min sida, så oändligt mycken kärlek. O, huru lycklig, huru outsägligt lycklig och tillfredsställd hade blott en ringa del deraf gjort mig. — Jag suckade omedvetet, och derefter var det åter endast det närvarande och Kates förtviflan, som nedtyngde min själ. — Båten ligger der, min dyra miss Kate, svarade jag på det outförbara förslaget, men tyvärr är den föga bättre än en flotte. Oaktadt våra största ansträngningar skulle vi med den klumpiga farkosten drifvas af strömmen ned till det ställe, der vildarne nu måste hasva landat; och äfven om vi verkligen nalkades stranden några hundra alnar längre