Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 2

lek, ryggade jag tillbaka, och en känsla af skadofrojd genombäfvade mig ett ögonblick lik en kall rysning. Men endast ett ögonblick bestormades jag af dylika lågsinnade tankar, och redan i nästa sekund ansträngde jag min själskrast till det yttersta för att upptänka ett medel, hvarigenom de hotade åtminstone kunde blifva varnade. Att jag bibehöll tystnaden och blickade bort mot signalelden måste hafva missledt Kate rörande mina afsigter, ty innan jag kunde förutse det låg hon på knä framför mig, och i det hon bedjande upplyftade sina händer, besvor hon mig att ej inrymma i mitt bröst några fiendtliga känslor mot hennes hotade älskade. — Rädda honom, o, rädda honom! bad hon knappt hörbart, då jag, öfverväldigad af rörelse, deltagande och kärlek, upplyftade henne och bad henne sätta sig bredvid mig på trädstammen, — vid minnet af er hädangångna brud, som kanske nu blickar ned till er, besvär jag er, rädda honom, honom utan hvilken jag inte heller vill lefva! — Lugna er, min dyra miss Kate, sade jag slutligen djupt gripen, då de häftiga snyftningarne och den på själsspänningen följande maktlösheten ej längre tilläto henne att tala, — lugna er öfver mina afsigter och tro mig, med glädje offrade jag mitt lif, om jag derigenom lyckades att äfven i minsta mån bidraga till er välgång och lycka. Det behöfves ej edra böner, icke minnet af den kära döda för att inom mig väcka viljan att egna alla mina krafter åt er och er älsklings räddning. Men ödet är ofta starkare än den svage dödliges vilja, och förgäfves söker jag att finna ett medel, som erbjuder mig möjligheten att varna dem der borta vid elden: Och