Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 2

a, utan att fenianismen bland den ur de igre klasserna rekryterade irländska militäen hade gjort ett ganska betydligt antal roselyter. Om feniornas militäriska organisaion torde det vara nog att anföra huru brölerne voro afdelade i fyra klasser, i hvilka A eller öfverstarne voro de, som lyckats billa en bataljon af flera hundra man; B eller raptenorna de, som kommenderade ett komani af minst 100 man; C eller sergeanterna le, hvilka till brödraskapet förde 10 å 20 ramrater, och D eller soldaterna de, hvilka, sftor afläggandet af den feniska eden, inträdle i den iriska republikens arm. Ovilkorlig ydnad för förmän, tystlåtenhet och propa gandistiskt nit för den feniska saken voro grundreglor för disciplinen. Såsom det synes var det hittills stor brist på vapen. Hvar och en hade till vapen hvad han kunde öfverkomma. Några hade gevär, andra hade sablar, största delen var beväpnad med pikar, hvilka tillverkades i Dublin af en derstädes boende medlem af förbundet, smeden Michael Moore. Vapenofaingarne förekommo oftast om nätterna, i städerna i hemliga lokaler och på landet på aflägsna ängar, hedar och fält. Under sådana förberedelser förflöt året 1864. Äfven de amerikanska fenierna hade icke varit overksamma. Under hösten samma år höllo de i Chicago sin andra kongress och från stat till stat utbredde sig organisationen, så att fenianismen i början af år 1865 var öfver hela unionen, från Newyork till Kalifornien, i hundratals distrikter representerad af Head Centres och Centres. Det plötsliga slutet på inbördeskriget, våren 1865, gaf en kraftig anledning till påskyndandet af rustningarne, ty jast nu ansågs det ögonblick vara kommet, vid hvilket man fästat så stora förhoppningar. De amerikanska armåerna upplöstes; tusentals väderbitna irländska krigare vände till hemmet från lägerlifvet; just nu ansågs tiden passande för att låta ovädret bryta löst. Att hufvadmännen för fenierna voro af den åsigt att kampens början icke borde uppskjutas öfver 1865 års utgång, bevisas af en cirkulärskrifvelse från Stephens till de iriska förbundsbröderna. Denna skrifvelse är daterad den 8 September 1865 och slutar på följande sätt: ,Ingen tid är att förlora. Detta år — ingen kan tvifla derpå — måste vara ett år för handling. Jag uttalar denna ås gt med en kännedom och auktoritet, hvarpål ingen annan kan göra anspråk, och jag återupprepar att Irlands baner, den iriska republikens banr, måste höjas ,under förloppet af innevarande år. Enär tiden skyndar vill jag endast tillägga, att det skall höjas i så hoppfull glans, att detta banr aldrig förut af en sådan varit omstrålad. Hafven derföre en fast förtröstan och varen vid gladt mod, ty allt går herrligt framåt! Avogående det tillämnade upprorets hvar och huru: huruvida detsamma skulle taga sin början i Dublin eller på en gång utbryta öfver hela Irland; hvilken 10sle de amerikanska förbundsbröderna skulle toga deri; huruvida beväpnade skaror från andra sidan oceanen skulle landsättas på Irlands kust eller en samtidig invasion i Canada, eller begge delarne, skulle företagas; om allt detta saknar man authentiska bevis. Aila möjliga rykten voro under de första veckorna i September — således straxt efter utfärdandet af Stephens cirkulär — i omlopp. Don hemliga polisen hade fått reda på feniernas mötesplatser, förrädare bland de seviska brödorna stodo redan i hemliga förbindelser med engelska regeringen, och innan det af Stephens bestämda ögonblicket var kommet, tog regeringen ett steg, hvilket med lett slag förstördo feniernas förhoppningar, så till vida som dessa afsågo framgången af en li Irland snart utbrytande revolution. Natten mellan den 15 och 16 September besattes den byggnad, som tillhörde ,Irish People, sammansvåärjningens hufvudqvarter, af ett polissdetachement, tryckpressarne och samtliga papperen belades med beslag, OEeary, Luby och sseniernas öfriga i Dublin varande ledare arrestorades. Under de närmast derpå följande dasgrne företogos äfven arresteringar i Cork och sde vestliga distrikterna; städerna Dublin och Cork förklarades i belägringstillstånd, och långt sinnan man hemtat sig från den första öfverraskningen, var hvarje utsigt för upprorets framgång tillintetgjord. I städerna hollo sig I garnisonerna färdiga till strid, linieskepp och I fregatter lågo för ankars i Dublins, Corks och Galways hamnar; på kusterna kryssade kanalflottans kanonbätar. Den irländske Head Centre, James Stephens, hade vissersligen undgått arrestering, men han böll sig sundan för polisens efterforskningar, och i stället för att se upprorets fana utvecklad. I fanns intet enda ställe, der lugnet och ord: ningen blefvo störda. Det syntes uppenbar lligen, att senierna antingen icke varit fär diga med sina forberedelser eller också at regeringens energiska åtgärder tillintetgjorderas planer. Emissarier från Amerika.