Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 2

detta sätt och derföre skickat sina spejare öfver till den andra sidan. Gud gifve att Halberts så lskap är starkt nog att motstå spejarne, och att det framför allt ej underlåter den nödvändiga vaksamheten. Vid de sista orden hade jag åter vändt mig mot eldskenet för att af dess form möjligen kunna sluta till de derstädes lägrades antal och styrka. Då kände jag plötsligt att min arm omfattades, och samtidigt ljöd Kates förtviflade röst: — Vet ni hvem som har slagit läger der borta? frågade hon darrande, — vet ni bvem som skall mördas der af indianerna? Vet ni hvem denne Halbert är? Nej, ni vet det inte, ni kan inte veta det! — Men jag vill säga er det: Halbert är den, för hvars skull jag beslöt mig för denna resa, för hvars skull jag måste afbryta er, då ni, — då ni ämnade yttra till mig de ord, som beredt mig en så stor smärta; Halbert är den man, som jag älskar såsom qvinnan bör älska sin make, den, som mitt bjerta tillhört redan i flera år, och i hvilken jag ser min enda jordiska sällhet! Ni känner nu min hemlighet och kan föreställa er min dodsängest. Alla mina förhoppningar hvila nu endast på er! Rädda honom; låt honom icke falla i händerna på dessa förskräckliga menniskor; rädda honom åt mig, åt er syster! — Var ädelmodig, — förlåt honom, förlåt mig, om vi skulle bereda er några smärtsamma stunder, förlåt oss och rädda honom! Här tystnade Kate, men hennes händer omfattade fastare min arm, och med dödlig spänning blickade hon upp till mig. Vid den första upptäckten att Halbert var orsaken hvarför Kate hade tillbakavisat mig, att det jungfruliga bjertat skulle i evighet tillhöra honom med en allt uppoffrande kär