Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 3

serade samhällslifvet. Men jag känner älven ct Or nårvaro inverkar uppmnutrand på mig, och att edra ord skingra den oförklarliga ångest, som så plötsligt hado intagis mig. Djupt rörd förda jag Kates hand til mina läppar, hvilket hoa tillat; jag kunde ej yttra mina tankar i ord; men medan jag hjelpte den hulda flickan att stiga öfver de hoperidna grenarne och taga plats bredvid mig på den gamla trädstammen, föreföll det mig som hade ny lifsvärma, nytt ungdomsmod genomströmmat mig. Flera minuter sutto vi tysta bredvid hvarandra, hennes hand hvitado i min, och skenbart lyssnade vi båda med samma uppmärksamhet till det entoniga sqvalpet af vågorna, hvilka inträngde mellan grenarno och stammarne. — Det är sannt, började jag slutligen, — er närvaro glåder mig icke cudast, den lyckliggör ig äfven, och ert inflytande på min sinnesstumning yttrar sig sälunda att minnet af det iörslutaa förlorar mycket sf sin bittorhet, och framtiden tycka gry för min inre blick lik en leende sommarmorgon. — Och detta tillskrifver ni mig, — mig allena, svarade Kate med värme, — o, un önskar jag dubbelt att det skall lyckas oss att undkomma denna farliga belägenhet, ty farlig måste den vara, annars skulle ni hafva tänkt mera på er sjelf och låtit andra aflösa er på denna post, om också endast på en timma för att hvila or, — men hör, — hvad är det? frågade hon derefter och lyssnade förskräckt mot stranden. — Ingenting oväntadt, min dyra väninna, svarade jag uppmuntrande, — Svartsötterna timra en flotte af drifved och skola troligtvis mot morgonen, eller nästa natt våga en landstigning här — —