Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 3

gärna så operättigadt hade tänk et mig, sotblekna likasom fordom mina ljafva ungdomsdrommar, — förlåt min förmätenhet, som må urskuldas derigeno att jag verkligen troddo att den jordiska lyckan kunde le emot mig ännu en gång. Mon lugna er angående er sjelf och ert förbållande; ni har ej gisvit mig någon annan uppmuntran att uttala mina känslor än den godhet hvarmed Försynen begåfvat er. Om jag orätt uttydde edra blickar, edra ord, ert vänliga deltagande för en enslig ökovjigare, så låg solet blott på min sida, emedan jag hyste ett alltför innerligt deltagande för er. Mina känslor för er skola ej förändras, men jag inser att dot var mer än förmätet af mig att höja mina blickar till er, att tädka på ett öfverskridande af den breda klyfte, som skiljer oss från hvarandra. Dersör ber jag er, miss Kato, ånnu ca gång om förlåtelse, och då ni åtor är fjerran skiljd ifrån roig, så försök stt minnas mig mod vänligt undscendo, likasom minnet af er skal zöra vildeaarken mindro afskräckando för mig under kom 3 dagar, ifall sådana skulio vara mig beskå (Forts.)