jatet från en flock vargar, hvilka konstenigt jagade den snabba hjorten. Men det olycksbådande braket mellan drifeden och vargarnes tjat gick forloradt för schanhatta; det oaktadt var hennes sömn gå ätt att hon hustigt reste sig upp, då en torr wist bräcktes under en lätt fot ott kort stycke från henne. Men likaså hastigt sjönk hon illbaka på sitt iäger, då hon hade utforskat yraaken till det nästan omärkliga ljudet. Jag leremot blickade aningsfull ditåt, och en ränsla af innerligaste glidje, ja, tacksamhet ippfyllde mig, då jag slutligen varseblef Kato, lon modiga, osörskräckta Kate, som framrädde ur buskarne och nalkades mig. — Alla sofva, till och med min dyre, för ina barn så bekymrade far öfvermannades V tröttheten, men mig flyr hvilan, sade hon ned halthög röst, då hon hade hunnit till canten af drifvedsmsssorna, helt nära den no Iter slumrande Mandaaflickan, — jag känner nig beklämd och kommer derföre till er för att dela er vakt. Jeg hoppas att ni är nog idelmodig att ej tillbakavisa mitt sällskap. — Vili ni det? utbrast jeg glad och sprang app för att bjelpa den kära flickan fram til: nig, — o, hvad jag tackar er för så mycker godhet, ty ni vet inte, ni kan inte veta hvilken oändlig tröst ni derigeuom bereder mig — Hvarför skulle jag inte kunnu veta detr rågade Kate sakta och beledsagede sina orå med en lätt handtryckning, — ni har ja varit så redlig och öppen mot mig, att knappt någon vrå af ert hjerta är dold för mig; skule jag då tveka att vara lika så öppen mot er? Jag känner att min närhet, er systers närhet, gläder er, uppmuntrar er och att mitt inflytande väcker den önskan hos er att ännu en gång, om också blott på försök, utbyta vistelsen i vildmarken mot det civili