Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 2

och känner noga till den här trakten; hvar ligger då enligt er tanko den punkt, hvilken Halbert betecknade som det ställe der han ville invänta min far? — Uppgifterna i brefvet voro ganska noggranna, och om jag ej misstar mig, så ligger det bestämda ställot två eller tro dagsresor nedanför den här ön. Svartsogel skulle kunnat lomna oss den bästa upplysningen, om han inte hade föredragit att bedraga både cr och Halbert. — Då har ban kanske redan passerat hör förbi? frågade Dalefield, som hade foljt mina förklaringar med största uppmärksamket. — Han kan into gerna hafva passerat här förbi ännu, återtog jag iugnande, ehuru en dylik farhåga redan hade uppstått hos mig; — men att döma efter det datum han uppgifvit, kan ban into vara långt borta. Låt oss emellertid icke oroa oss med bedrägliga gissningar; tiden skall nog säga oss hvad vi önska veta, och låt oss ej forsumma något, som i minsta mån kan bidraga att skydda oss mot våra fiender. Dot föreföll mig nästan underligt att personer, hvilka i de östra staterna knappt skulto hafva brytt sig det minsta om mig såsom utlandning, och isynnerhet tysk, — jag talar icke om Kate, ty kon stod höjd öfver alla, — nu åtlydde mig blindt och viljelöst. Den voggranna kännedom om den viida vestern och de derstädes lefvande menniskornus kaakter, som jag ädagelagt under de sista dazorne, hade företrädesvis åstadkommit detta, shuru Dalefield och hans familj ej tillhörde le amerikanare, hvilka fiana det förödmjukande att emottaga så väsendtliga tjenster af n fremling. Sålunda följda man mina råd utan den ninsta invändning. Midt på ön, på ett från