Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 2

hästarne öfver floden, så hade vi ej kunnat göra något bättre än alt genast följa efter dem och utan tidsspillan vända oss uppför strömtaen. Svartfötterna hade då svårligon hanuit upp oss. Men na, då vi endast äro hänvisade til våra fötter, kunna vi ej mera vinna något försprång föro dem; dessutom fattas oss de erforderliga linorna för att hastigt komma öfver till den andra stranden; vi måste således foga oss uti att stanna minst en dag på den bär on. — Och sedan? frågade Dalefield med er röst, som förråddo hans oro för sina barn. — Det är mera än jag kan besvara, återtog jeg leendo för att söka lifva sinnena genom en bycklad munterhet, — vi böra vars nöjda att för ögonblicket befinna oss i säkerhet Då solen gått upp öfver oss har kanske rågot nytt räddningsmedel fallit oss in; men till dess måste vi vara vaksamma och söka förbindra indianerna bygga flottar och öfverraska oss med sitt bosök. Åro vi således säkra här? frågade Dolesiold och lyckades nu bättre dölja oron för de tina. — Så säkra som ett halft dussin bössor, förda af säkra händer och modiga hjertan, kunna göra on så liton jordskolla som den här, svarade jeg sorglöst, — indiguorna skatta site lif lika så högt som vi, och då de frukta att förlora någon af do sina, våga de sig icko fram så lätt; ty ingen bland dem vill vara denne någon. Om vi ej underiåta den så högst nödvändiga vaksamheten, så kunna vi stanna här ostörda i åtta, fjorton dagar, ja, så länge som våra lifsmedel räcka, eller till des3 vi undsättas af någon vänligt sinnad jagttrurp, eller cdra vänner från Fort Union inträffa hos oss. — Ni har läst broivet, inföll nu Kate, —