Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 2

gar och sköta desamma, om hen sjaknade eler annars vore hindrad. Det är oftast så stäldt att hustrun nästan aldrig har reda på sin mans effarer, än mindre får deltaga i dem. Mannens kontor är för hustrun en terra incogrita midt i hennes eget hem; hans ekonomiska ställning, lika vigtig, lika gemensam för dem båda, är för henno som ett försegladt bref, det hon icke vågar bryta. Först efter mannens död får hon bryta det brefvet och mången gång finna, att det förkrossande innehållet säger att hon är utfattig. Om hennes uppfostran på annat sätt varit ledd, om hon fått intresse för något annat än flärd och nöjen, om hon fått nödiga kanskaper, om hon fått begrepp om arbetets lycka och arbetets ära, då hade hon, redan från första dsgen hon trädde in i sitt nya hem, också kunnat taga del i sin mans arbete, han måtto nu vara sffärsman, eller tjensteman, eller hvad annat som helst, hon hade då jemt följt med den ekonomiska ställningen och rättat husets utgifter derefter, och vid mannens frånfåäale hado hon kunnat med lätthot fortsätta göromålen om de legat inom effärslifvets område. I Frankrike är det vanligt, äfven i mycket förmögna aflärshus, att medan mannon dagligen far ut till sina fabriker, så är hustrun hemma på kontoret och sköter affärerna och korrespondensen, och många af våra landsmän, som hafva affärer med franska sabrikanter och som personligen besökt dessa hus, hafva aldrig träffat mannen, utan endast hustrurna, med hvilka alla affärer afslutats. Hvad som na först bordo göras, det vore att få upprättade offentliga skolor för flickor. Men då detta alltid fordrar längro tid, så kunde, innen detta mål är vunnet, hvarje fami jiader i de privata skolo:na bereda sinn döttrar en så fullständig undervisning som här är antydd, dervid det är af vigt, att undervisningen icko slutar med det femtonde året, då konfirmationen egt rum, utan att densamma fortsättes till o nkring det tjugonde. Dessa sista fem åren äro för inhemtandet af kunskaper de mest fruktbärande, ty under denna tid har omdömet börjat mogna, och sjelfstudiet kan drifvas med störst a fördel. Som det nu är stäldt, så upphöra flickans studier vid det femtonde året, och då är ännu hennes kunskaper alldeles för otillräckliga att hon af dem skulle kunna draga någon praktisk nytta. Ynglingens bästa och sjelfständiga studier börja först vid den tiden då flickans sluta, och skulle han sluta dem vid det femtonde året, så hade icko heler han någon framtid att vänta. Inuan ännu offentliga flickskolor äro inrättade, blifver det dyrt för den famijsfader, som har flera döttrar, att bekosta en så långvarig skolgång, och ännu svårare för dem, hvilkas fäder aflidit och lemnat familjerna i fattigdom. Men detta skalle som så mycket annat kunna hjelpas genom föreningar, sådana som bildades för beforåran af obemedlade fruntimmers uppfostran och bergaing. Det blefve för vidlyftigt att nu ingå i deljer om sådane föreningars organisation, sill detta torde jag få en annan gång Sterkomma. Beträffande de ogifta fruntimmerna uti förmögnare familjer, hvarom nyss förut är nänndt, så kunna de hafva största lätthet att bereda sig verksamhet, blott de kunna öfvervinna den rådande fördomen emot omånget för qvinnans arbete. Bor en sådan familj på landet, hvad hindrar döttrarne att egna sig åt jordbruket och öfriga landtmannagöromål. Redan skötes mer än en egendom utmärkt väl af enkor, som efter sina mäns frånfälle kalt raskhet nog att sjelfva öfvertaga affärerna, och ingenting hindrar att icke de ogifta döttrarne i ett rikt hus kunde taga del i egendomens vård, eller sjelfva skaffa sig ett arrende, der de kunde i sin tjenst anställa obemedlade fruntimmer. Och i städerna kande de på många sätt egaa sin verksamhet åt det praktiska lifvet, och dervid bereda obemedlade fruntimmer tillfälle till verksamhet och förtjenst. Derjemte kunde de ogifta bemedlado fruntimmerna med största gaga för samhället användas i en speciel del af kommunalförvaltningen, och denna del är fattigvården. — Af alla de pligter som hvila på samhället är det knappt någon som fordrar en trägnare omsorg och en större förening af krafter än fattigvården. Pauperismen håller på att växa de flesta samhällen öfver hufvudet och fordrar de största skattebidrag, och, hvad värre är, dessa bidrag äro ändå aldrig tillräckliga. Derjemto fordras för fattigvården en trogen tillsyn i hemmen, hvartill männerna, som äro upptagna af sina egna göromål, högst sällan hafva tid, hvaremot fruntimmerna kunna, utan att försumma andra göromål, egna sig häråt, på samma gång som qvinnan vida bättre än mannen kan taga sig af de fattiga mödrarna och barnen och med sitt bjertas naturliga godhet lindra månget både lekamligt och andligt bekymmer. Och för den mm J