Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 2

och ett svagt, blekt skimmer antydde den punkt der det sista qvarteret af månen skulle börja sia vandring ötver den klara, praktfutla stjernhimmeln. Med ryggen beqvämt lutad mot en af vinterns isstycken afbruten gren satt jag på en väldig trästam, som troligtvis fordom grönskat högt uppe i Norden vid Klippbergens fot. Bössan låg framför mig på en annan stam bland den uppkastade drifvedsmassan, som dolde mig så att endast mitt hufvud syntes öfver densamma, hvarför jag oaforatet kunde observera vårt förra, nu af Svartfötterna innehafda läger. I det sistnämuda var det jemforelsevis stilla. Sedan den första harmen, som yttrat sig i tjut och gälla skri, hade lagt sig, tycktes man allvarligt öfverväga på hvad sätt man lättast skulle kunna komma åt oss Ehuru det byte, som hade fallit i röfrarnes händer, var tillrickligt värdefullt, isynnerhet då man tager hästarne i beräkning, för att rikligen ersätta deras mödor, så betviflade jag likväl icke att de, uppmuntrade af framgången, äfven längtade efter våra vapen, kläder och täcken, samt isynnerhet efter den för dem så dyrbara ammunitionen. Jag åtminstone missleddes ej af stillheten på den fiendtliga stranden, skenet af endast tvenne eldar samt af det matta ljuset i da tvenne ännu qvarstående tälten. Jag visste att med deras rofgirigbet förenade sig äfven hämdlystnaden för det slag, som jag gifvit en af krigarne, äfven om det ej varit dödande, samt att Svartfogel heldre åter skulle hafva förlorat alla do röfvade hästarne än uppgifvit sina planer på Schanhatta. Men Schanhatta låg endast några stog ifrån mig på ett mjukt läger af mossa och gräs. Hon kände sig så trygg under mitt beskydd,