Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 1

— 2 — 2 lI ida större och mäktigare länder än Sverge, slifvit äfven åt oss beviljad, oaktadt våra nedgifvanden varit vida mindre än deras. )et kan visserligen härvid invändas, att nåon bestämd gräns för önskningar och sördoppningar icke finnes. Någon skulle t. ex. tunna hoppas och förvänta, att när han komner ut på torget här nedanföre, han skall iana en diamant af oberäkneligt värde, ja! letta låter säga sig; men huruvida en sådan örväntan skulla vittna om någon högre grad f omdöme och förstånd, detta lemnar jag lerhän. Utskottet har vidare sagt, att ,rikets stänler förväntat, att franska handelstraktaten kulle blifvit underställd rikets ständers pröfing och godkännande, innan de bestämmeler den innehåller blifvit tillämpade. Mot lenna anmärkning nödgas jag med ledsnad trinra, att jag dervid saknar en vigtig omtändighet — ja! en synnerligen vigtig omtändighet — neml. öfverensstämmelsen med let verkliga förhållandet. Nu är det likväl notsatsen dertill som utgör sanningen. Ty ikets ständer, hvilka väl måste betraktas åsom en moralisk personlighet, och deröro såsom beständande, hafva vid sistlidne iksdag icke allenast förklarat sig ,förvänta, utan de hafva alldeles bestämdt förlsatl, att en traktat med Frankriko före lenna riksdag skulle komma till stånd och blifva tillämpad, och de hafva på denna förItsättning grundat sitt beslut vid beräkninsen af tullinkomsterna under den na innevarande statsregleringsperioden. Det måste lå, onligt mitt begrepp, väcka den högsta förvåning, att utskottet nu föreslår rikets ständer att afgifva en förklaring, hvarigenom letta alldeles obestridliga faktum skulle förnekas; och jag kan icke föreställa mig, att så beskastide anmärkningar, son de nu frams: ällda, hvilka måtte hafva tillkommit af förhastande, skulle kunna af rikets ständer biträdas. Men jag fattar emellertid mycket väl det synbart oförklarliga deruti, att den sak, som utgör hufvudföremålet för pröfningen, eller sjelfva traktatens godkännande, kunnat på samma gång klandras och likväl förordas. Detta måste otvifvelaktigt, enligt min uppfattning, förklaras på det sätt, stt åtskilliga af dem, som på grund af flerahanda vigtiga skäl icke ansett sig böra förkasta traktaten, hvars gagn i många hänseenden de icke tkunna förneka, likväl hysa stora betänkligbeter mot den friare handelslagstiftningen i allmänhet, hvaraf denna traktat utgör en mycket moderat tillämpning. Och då dessa farhågor rörande sjelfva grundsatserna, hvilka bär blifvit vidlyftigt omordade, otvifvelaktigt också utgöra sjelfva kärnpunkten i motståndet mot den förevarande traktaten, oaktadt detta motstånd lånar jemväl mångahanda andra former, så anser jag mig icke böra underlåta att, i min ordning, till någon närmare pröfning upptaga den vigtiga frågan, huruvida dessa friare handeslagstiltningsgrundsatser verkligen innefatta så stora vådor, som man förmenar, eller om de icke fasthellre äro de enda, som befIianas vara statsekonomiskt riktiga, och som hvila på rättvisans oföränderliga grund. Ionan jag ingår i detta ämne, vill jag dock förutskicka den anmärkningen, att — ehuru jag utan tvifvel bör vara ganska smickrad af en så kompetent domares, som frih. Radolf Cederströms här afgifna förklaring, att den framställniog, som af mig motsågs, väl kunde förväntas motsvara skönhetssinnets fordringar, men för öfrigt torde blifva af mindre värde — jag likväl på förhand afstår från alla anspråk att kunna uppfylla friherrens förväntningar i afseende på formens prydiigaet, enär detta alldeles icke utgör hufvudföremålet för mitt bemödande. Hvad jag deremot i främsta rummet verkligen estersträfvar, det är att, så långt jag förmår, lägga någon styrka i bevisningen samt gifva uttrycken klarhet, och derom skall jag äfven denna gång söka bemöda mig. Det ämne, hvilket jag nu uppställer som föremål för en i möjligaste måtto kort behandling, nemligen den vigtiga frågan, på hvilken grund handelslagstiftningen ytterst bör byggas, eller i hvilken riktning den bör gå, är emellertid af sådant omfång, att vid ett tillfälle som detta en begränsning deraf nödvändigt måste ske. En sådan inskränkning utgör likväl en uppoffring, ty den fullständiga bevisningen af en sak uppnås utan tvifvel säkrast derigenom, att man först ådagalägger grundsatsernas fulla, logiska riktighet, och sedermera visar, att dessa grundsatser äfven blifvit at erfarenheten bekräftade. Enligt min tanka betraktar man i allmänhet frågan om handeln alltför ensidigt. Man tänker härvid nästan alltid, nära nog uteslutande, på afsättningen — på att sälja förmånligt. Man glömmer, eller man förbiser, att all handel likväl egentligen icke är något annat än utbyte (iörmedladt genom penningen), och att dervid olltid ingå två operatinner — att clja Och att köna. Hvarie