Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1866, sida 2

Knappt kändåo borkoston sig befriad från tryckningen. förrön den svängdes omkring en gång; skottet small mot do simmande, hvilka blott befunno sig på några stegs afstånd, Schanhattas åra plaskado snabbt i vattnet, båten fattades åter af strömmen, och åtföljd af do genom skottet tilbakaskrämda simmarnes hämdetjnt, ilade den allt hastigare i sned riktaidg mot Missonris andra strend. Maod all styrka i mina armer och mod ndan at linan mohian tänderna hade jag undor denna tid kämpat mot ströamen. Det var endast en kort sträcka, som jag återvann af den genom den olyckliga hän u förlorad riktningen, men den var tillräcklig för ett låta mig, då jag i jomnhöjl med båten samm förbi ön, fatta fast fot på grundet redanför, så att jog kunde hindra farkostens förbidrif vande. Vid mitt rop skyndade männen på ön mig till bjelp, och med ringa möda halude vi båten samt dess last iu bland de täta viädebuskarne. — Är ingen sårad? frågado Dalefiald oroligt, så suact vi befuano oss inom hörhåll; — är ingen sårad? ljöd nästan samtidigt Kates röst ur snåren med ett uttryck som dref blodet till mitt hjorto. — Iacen! ropede jeg hastigt tillbaka för att lugna den kära flickan. — Gad sko lof! svarade Kato innerligt och af varmasto hjerta icnan jag kunde fortara. (Forts.)