Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1866, sida 2

leiselt ENE SOMNA — Jordeganderälten i Skåne. KIistianstadsbladet innehåller följande annärkniogsvärda uppsats: Tilldragelserna på Råbelöf och den i anleding derat framkallade rättegkpgen ba, som van kunde förutse, iuom hela landet väckt ett tort uppseende. Saken har nu avancerat så ångt, ati de myndigheter, af hvilka den hittills plifvit behandlad, på grund af kontrakterna lömt bönderna till vräkning från sina iunehafvande hemman. Det skall bli intressant att se, om dessa utslag komma att stadfästas af kongl. hnofrätten öfver Skåne och Blekinge och om bönlerna skola nödgas frånträda sina hemman, utan att komma i åtnjutande at fardagsår, och såsom en följd deraf gå i mistning af utsådda grödor. Att ett stort elände derigenom skulle framkallas lider intet tvifvel, liksom att man i sådan händelse till sommaren får den bedröfliga anblicken af en hel sockens befolkning emigrerande till Amerika. Vi ha vid flera tillfällen, både offentligt i letta blad och enskilt till de bönder från Fjelxested som besökt oss, uttalat vårt allvarliga ogillande af deras beteende att vägra uppfylla kontrakter, som de sjelfva frivilligt underskritvit. De mera okunniga bland bönderna ha derati trott sig finna ett bevis på någon partiskhet från vår sida för godsegaren. Flertalet ha dock insett alt en sådan misstanke är en orättvisa, nedgifva numera giltigheten af de skäl, som blifvit anförda emot deras sätt att gå tillväga, ingra sitt förhastade och obetänksåmma upprädande och önska det gjorda ogjordt. Men majoren Kennedy har, såsom vilkor för en förikoing, uppställt vissa fordricgar, hvilka bönlerna på det bestämåaste förklara sig aldrig kunna gå in på. De kunna icke, såsom hr maoren fordrar, i Postoch Inrikes tidningar såsom osarnsärdiga förneka sina egna påståenden, ivilkas seuningsenlighet de tvärtom fortfarande ständigt vidbälla. De kunna icke heller ernha hr majoren såsom rätter egare at de omaodo hemmanen, hvilka de anse vara kronan illhöriga. Någon förlikning lärer således icke sunaa komma ifråga, och böaderna skola sanolikt drabbas af lagens näpst i hela dess oblidliga stränghet. Dessa tilldragelser äro emellertid egnade att ramkolla allvarliga reflektioner. — Finnes nåson grund för böndernas påstående, att säteriet cke har eganderätt till ifrågavarande hemman? 3e der en fråga, som icke låter så lättfärdigt utspisa sig, som en och annan torde förmena. Det kan icke falla oss in att inlåta oss på djupet af en fråga, som kräfver större kännedom, in måhända fiertalet jurister kunna berömma ig af att oga. Men så mycket är visst, säge vad man vill, att i forna tider åtskilliga högt ippsatte aristokrater och godsegare tillåtit sig ut det mest skamlösa rofferi af hemman, såväl ia bönder som från kronan, man gerna kan reställa sig. En äldre aktningsvärd landtbrurare berättade oss nyligen, att på ett större, å skånska slätten beläget gods egendomsherren ör en längre tid sedan kallade bönderna upp ill gården och bad dem medtaga åtkomsthandingarne till sina hemman. Han sade sig önska nhemta kännedom om nämnde handlingar och fvade att med första återställa dem. Men ifråvarande handlingar återlemnades aldrig och nderna givgo således i mistuing af de enda bevis de innehade på eganderätten till gina nemman. Efter denna tid pålades dem allt ysgre och tyngro bördor och slutligen unpsales de samtligen till afflyttniug, då hela godset mlades till större former. Ionehafvaren af ott d dessa hemman hade doch en ren tilllighet siaa åtkomsthandlingar i behåll — han hade nemligen, då handlingarne af örrige god-are aflemnades, icke varit hemma och de kade icke sedermera blifvit honom affordrade — och n började derfore on process med säteriegafen, hvilken rättegång afgjordes sålunda, att vonden tillerkändes jordeganderätt till hemmanet och säteriegaren endast rätt till frälseränav. På detta hemman, som var beläget ungeär i midton af godset och liknade en liten fristat, på alla sidor omgifven af den mäktigare granneu, inflyttade icke rmiadre än 19 niljer, som nödgats afflytta från de öfrige hem nanen. Bland denna befolkning, som började ra ett oordentligt och kriagastrykande lefaadssätt, herrskade det bittraste hat emot säterigaren och hans betjeninug och hotade som ofast att utbryta i våldsamheter. Slutligen intptes bemmanet af säteriegaren för en betylande summa, Jordbruket å ifrågavarande egenlom lär vara i ett utmärkt ekick, sannolikt vida ättre, än om allt förblifvit i det gamla skick et, nen ett större antal bondfamiljer blefvo emelertid drifna från sin ärfda jord och ruinerade. Denna berättelse har blifvit oss meddelad af n person, hvars trovärdighet vi icke ha den ingaste auledning betvifla. Sannolikt har det illgått på enahanda rätt flerstädes. Vi tillåta ss att anföra ännu ett faktum. Egaren af Sörytorps säteri har i alla tre instanserna blifvit råndömd jordegande-rätten till ett hemman i örby; oakkadt ej mindre dåvarande, än ett par öregående innehafvaraf Sörbytorps säteri å ämnde hemman erbållit laga fasta och uppbud. id rättegångers början befanuo sig lhemmanets erklige egare intague såsom fattigljon å lenaerga fattigbus. Detta enda cxempel bevisar anska mycket. Det visar för det första, att det erkligen har inträffat att mindre samvetsgranna rälsecgare på ett eller anvet olegligt sätt tillkensat sig egendom, som ej tillkommit dem, ch det visar derjemte att icke en gång förnyde lagfarter utgöra tillräckligt säkra bevis på :ga ätkomst. Är det att undra på, om böndera å de större herregårdarne under sådana föräliaunden, och då bland dem den traditionen ortlefver att deras sörfäder såsom egna åboar iler såsom krouoåboar invehaft sina hemmen, å allvar sätta i fråga om de icke med lagens Hbjelp kuuna komma i åtujutande af den rätt, om blifvit dem olagligt frånhänd? Förtjenar det n så sträng och skoningslös dom, om en okunig allmoge, misstagande sig om de rätta medinn för att göra sina anspräk gällande, i likhet ed bönderna under Råbelöfs gods vägra att ppfylla sina dagsv. rksskyldigheter, under an