Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1866, sida 2

Medan man nu derifrån hejdade båten i dess hastiga fart, måste den naturligtvis svänga tillbaka mot stranden, en omständighet som indianerna förstodo att beräkna ganska väl, hvilket visade sig äfven deruti att ett dussin krigaro i sin vilda ifvor kastade sig i vattnet för att simmande lägga hand på båten litet tidigare. Afståndet till ombarkeriagsstället var i detta ögonblick ungefär tvähandra steg, men knappt hälften så mycket i rak linio till stranden; båten hade tåledes ännu icke passerat hälften af den sträcka, som den hado att tillryggalägga till sitt mål. Allt detta urskiljåe jag oaktrdt mörkret med tankens hastighet, ty knappt hade jag befriat mina fötter från den styfhalade linas, förrän jag i ifrigasto ton ropade till Schanhatta att kapa densamma. — Jag tappade min knif på ön! svarade Schanhatta, men jag hörde att hon begärde on knif af sina följeslagare. Så ringa tidsförlusten än var, så bidrog den likväl att föra farkosten betydligt närmare stranden och de simmande indisnerns. Jag börde redan våra forföljares pressade andetag, jag märkte en rad svarta puaktor ösver vattenytan, och först nu lyckades jeg itt framdraga min knif, com satt på mina rygg gördeln. — Schanbatta, kapa iate linan! ropade ag, ty båten måste olelbart drifva förbi ön om den ofverlemnades åt sitt nuvarande läge strömmen, — skjut på do simmande, och sitt derefter stilla! ropade jag till Schanhattas öljoslagare, och i det jag med högra handen attade linan åt båten till, afskar jag henne ned venstra handen så långt som jag kunde då i den motsatta riktningen.