Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1866, sida 2

Tiden och prelaterna. Uader denna ölverskrift och med motto af det kända yttrandet: ,,kan tiden undvara oss, så nog kunna vi undvara tiden, meddelar Norikes Aleb:a en insänd framställniug, som bland annat innehåller följande allvarliga ord: ,Huru hierarkien, eller det privilegierade prelat-ipflytandet, hvarhelst det till någon afgörande del gjort sig gällande och inblandat sig i det sociala och politiska lifvet, medfört skefhet i åsigter, ofördragsam ensidighet och till slut allmän ofärd, derpå hafva vi så många hängångna tidors intyg, att om den soaken uu icke behöfv.r ordas. Men äfven på samhällets andliga lyftning och den kyrkas anseende, hvars stöd denna kombination just skulle utgöra, bar den utöfvat ett i allmänhet olyckligt inflytande — och kunde ej annat, så till rot och väsende motsatt den apostoliska andan, som den i sjeifva verket är. Vi äro fullkomligt beredde på, att de sig så kallande stilla i landena som en man skola uppstå och förklara detta vara ett illasinnadt, hätekt och giftigt tal. Må så vara, att saken är bringad till ein spets och ställningen för vederbörande betänklig; men vi svara, att det är vida farligare och skall bringa motständsmännen i en än mera kritisk belägenhet, om de ej vilja taga ett läkemedel i den lilla giftdosen, heldre än fortfarande för guldkalfven gifva ardan till spillo, mästarens anda af menniskokärlek, forsonlighet och sjelfförsakelse, som de högvördige vid alla tillfällen bära på läpparne, men som tyvärr är oigenkännelig i det statskyrkliga systeme:3 väsende, enär detta, i stället för att såsom en föresyn leda menniskorna till ädla uppoffringar och afsecnde på sammanlefnadens lycka, tvärtom ögonskenligen, och utan att eus vilja fördölja det, arbetar för satsen: Tage för sig och bahålle, hvad man kan; vi släppa intet. Detta system, hvars inkarnerade anhängare, i s för att vara de främste i den fria, andliga vecklingens arbete, deremot, med minst sagdt liknöjdhet för dette, öflas för den stelaste andliga halesturrighet och sträfvan att med dessa egenskaper vara främst i rådslagen om samhällets ledning, utan att låtsa märka, att för dessa. rådslag deray åsigter äro föråldrade och deras bjelp hinderlig. Detta våsende. som, i stället! för att upptända och värna den medvetna och verkliga religiositeten, till hvars stöd det borde i första och enda rummet verks, genom sin till det allmänna intagna ställning, å ena sidan väcker !ikoöjdhet eller begabberi — och ä den andra ger näriug åt exklusivt sektväseade och vidskepelse. Afla älska vi och vörda den kristliga andan, vär ban visar sig såsom sådar, ren och oskrymtad. Och vi älska bouom jör mycket, för utt med liknöjdhet kunna åse, att äfven blott dess formella uttryck borthycklas, mottages med liknojdahet och sidvördnad eller ock leder till sjelfvisk uppfattning, afvoghet och andligt högmod. Vi önska af varmaste skäl och boppas äfven, att han skall blifva verldens anda, ledande alla dess barn till samme fader; men vi förtvifla. att det kan ske genom ett kyrkoväsende. som ej sjelit i första rummet är genomträngdt af denna anda. Å andra sidan deremot hata vi en klass kyrklige embetsmän, som vilja topprida nationen, hvilka sätta sica sjelfviska syften och sitt materiella inflytande, i stället för sitt embetes andliga verksamhet och oförvitliga sträfvan — och hvilka dertill äro nog fäfänge att tro, det de sig utvecklande folken för alltid måste lemna dem ledningen af sina angelägerheter, derför att deras företrädare under gångna tiders svagare upplyaning och politiska hjelplöshet måst vara dessa folks mera bildade målsmän. Det första och nödvändigaste lifaktighetstecken, som landet 1 snert 109 år förgafves har väntat från sitt högre presterskap, är en tidsenlig, från misstydvingar, föråldrade tänkesätt och uttryck, dem ingen kan begripa, befriad öfversättning på nu brukligt svenskt språk utaf de apostoliska skrifterna äfvensom en förenklad, från ensidigheter befriad och allmängiltig liturgi. Men, nej — bibelkommissionen sotver de rättfärdiges sömn och är, lik mycket annat inom vår kyrka, ett caput mortuum, som existerar i följd af allmänhetens offer, men hvars resultat står i intet skönåbart förhållande till dessa uppoffringar. J kyrkans fäder! J ådagaladen verklig vishet, om J använden edra krafter och kunskaper till detta ändamål, eder mera anstående, än de förbittrande striderna om köpmanusavårf och nomiska 1: gstiftnicgar, som ej komma edert eller edra insigter vid! Detta är nu åter en ropandes röst, tör hvilker vi veta, sti J he! stoppen båda öronen till. Men ekot deraf höres och skall höras från alla sidor i landet — och ljuden skola ej upphöra att skalla, tilldess J kanhända vaknen upp. Och vaknen J ej, så skall dock denna högre enda, hvars arfvingar och utkorade J påstån eder vara, men hvars förbindelse J drönen bort, — så skall derna tid, hvilI W 53sW36 8