Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 3

sattes 1 pension hos en våkkmåstare, som, då hunden blef mera försigkommen, stundom tog honom med sig upp i det embetsverk der vakt. mästaren är anställd. När hunden blifvit educerad mottogs han af egaren, hvilken han snart blef mycket tillgifven. I Oktober månad 1861 lemnade kapten K. Stockholm och flyttade till södra delen af Smålsnd. ,,Lord, så hette hunden, fick då på ångbåt resa till Norrköping och landvägen till sitt nya hem. På nerresan gjorde kapten K. besök hos bekanta i Östergötland och Norra Småland, och vistades några dagar hos dem hvardera. Sedan qvarstannade kapten K. och ,,Lord i deras nya hem, tills kaptenen sent på hösten förlidet år beslöt att bevista riksdagen. ,,Lord lemnades hemma. Efter några dagars förlopp saknades ,,Lord en morgon. Han efterspanades, men förgäfves. Som signalement uppgafs att han var försedd med halsband, å hvars plåt egarens namn var graveradt. Det antogs slutligen att han råkat ut för vargar, soch att han således blifvit dödad. Men så var icke förhållandet, enligt hvad sedan blef upplyst. Han hade begifvit sig till — Stockholm samma väg som han fyra år förut nedrest. Han hade besökt samma egendomar, der han då varit med sin husbonde, och hvar han kom på dessa ställen blef han qvarhållen under förmodan att egaren var i gravnskapet. När han fått mat och hvilat upp sig, försvann han. Ankommen till Norrköping ville han om aftonen gå ombord på ångbåten, men blef såsom ,,herrelös bortkörd. Men i brådskan kort innan fartyget skulle afgå om morgonen smög han sig åter ombord, gömde sig bland fraktgodset och observerades ej förr än längre frampå dagen. Händelsevis fanns en passagerare som kände egaren till ,,Lord, som hela tiden låg stilla på den plats han valt, hvaraf man slutade sig till att något fraktgods fanns ombord tillhörigt egaren, och att denne sakulle vid Riddarholmen afhemta både detta och hunden. Vid ankomsten till Stockholm i skymningen hade ingen ombord tid att tänka på ,,Lord, som ganska riktigt kilade i land vid första lägliga tillfälle. En förmiddag — det visade sig sedan att det var dagen efter ,,Lords ankomst till hufvudstaden — låg ,,Lord vid trappan till det embetsverk der hans fosterfar, vaktmästaren, hade sin tjenstgöring, och när denne kom sprang ,,Lord upp, gifvande sin glädje tillkänna med höga hop och skall. ,,Lorå befanns ytterst utmagrad, med djupa sår under fötterna af den långa vandringen. Ilan fördes snart till sin husbonde, som samma dag med posten mottagit underrättelse från sitt hem, att ,,vargarnae sannolikt tagit Lord. Från den dag han saknats i hemmet och tilldess han inträffade i Stockholm hade sju dagar passerat. Vid jultiden återvände både ,Lord och hans egare till hemmet. (A. B.) Då Storfursten Konstantin sistl. år var med den ryska monitorflottan på besök i Stockholm, åtföljdes han af en liten storfurste — vi veta ej piltens namn — till åldern ungefärligen två månader yngre än prins Gustaf, hertigens af Östergöthland äldste son. Den lille storfursten hade en rysk officer, nyss hemkommen från en expedition till Amurfloden, anställd som en vakando försyn vid sin sida. Vid det hertigliga hofret, der den lille storheten naturligtvis gjorde besök och äfven skall i sällskap med våra småprinsar befunnit sig särdeles väl, skall man — så vill man veta — tillsport den ryske officeren om den instruktion, han erhållit, med hänsyn till sin ställaing till den lille fursten. — Min instruktion är mycket kort, skall han ha svarat; jag har nemligen blott fått befallning att aldrig säga till honom: ,,akta er! — Ni får således aldrig varna honom för någonting — Aldrig. — Men om det skulle falla honom in att hoppa i sjön; skall ni ej heller då söka att förhindra det? — Nej! — IIvad ämnar ni då göra? — Hoppa efter honom. — Men om ni ej kan rädda hans lif, utan han drunknar? — Då drunknar jag med honom. En större hafsörn har under loppet af flera dagar varit synlig, sväfvandeöfver Stockholms s.k. Södra berg längre utåt Saltsjösidan, och det omtalas, att flera af stadens jigare ämnat passa på denna inom hufvudstadens område sällsynta gäst för att kunna skjuta densamma. Dylika besök af hafsörnar nära intill staden äro likväl icke så alldeles sällsynta under sådana vintrar som denna, då skärgården blir isbelagd, och starkare snöfall en längre tid inträffat. Förf. till denna lilla uppsats har under ett par föreg. vintrar lika med denna märkt hefsörnar, sittande under flera dygn i allsköns lugn invid iskanten nedanför Stockholms ström, der vattnet ännu varit öppet. Såsom ett litet bidrag till denna nordens största roffogels naturalhistoria kan nämnas, att man då observerat, att örnen sutit helt stilla på iskanten, under det han omsvärmats ett stort antal flygande kråkor, hvilka under ändigt kraxande från vattenbrynet uppfångade småfisk, som de sedermera, flygande öfver örnen, nedsläppte framför och ikring denne, hvilken sedermera i allt lugn setts förtära denna af de förskrämda undersåtarne till luftens konung i underdånighet framburna tribut. (D. A.) Små Afrikanare. IIerr Du Chaillu, den bekanto afrikauske resenären, har i det inre af Atrika påtraffat en folkstam, som betydligt skilr sig från landets öfrige innebyggare genom n småväxthet. Detta folk kallas Obongo och kan betraktas som Afrikas ziguenare. De hafva nomadiska vanor och draga omkring från trakt I trakt. Deras hufvudsakligaste sysselsättning är att fånga villebråd och föra till byarne, der de för sin fångst tillbyta sig allehanda förnödenheter, men när deras fångst icke lyckas, så göra de som do europeiska ziguenarne — de stjäla. Obongo är ett bergsfolk, af mycket ljusare ansigtsfärg än dalarnes innebyggare. Deras ögon uttrycka på samma gång vildhet, ängslan och rädsla, och deras hårväxt är ytterst klen, blott några små korta tofsar här och der på hutvudet. För hr Du Chaillu visade de mycken skygghet, oaktadt han fördes till dem af infödingarne. Så snart de sågo den hvite mannen flydde de, och det var blott med yttersta möda hr Du Chaillu lyckades att få fatt på några af dem. Fem stycken Obongo mättes af honom och deras längd var obetydligt öfver 4 tot. Det syntes som hr Du Chaillu ingifvit dem stor förskräckelse, ty de ställen der han vistades undflyddes på det soggrannaste af dom. (Insändt).