Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 2

fram dem för att hafva dem till hands i det afgörande ögonblicket. De bevakades af två beväpnade män, medan vi öfriga sköto vagnskorgen ut i vattnet och lastade den med en del af de till öfverfarten bestämda foremålen. Alit gick efter önskan, och dessutom visade båten en sådan bärkraft att jag trodde mig kunna företaga öfverfarten med sex, i stället för fyra personer. Jag lät således Kate, hennes fader, negern och negressen sätta sig i de fyra hörnen af densamma, med den strängaste tillsägelse att ej röra en lem. Schannatta, som kände till detta fortskaffningsmedel, lade sig på knä med sin åra i fören, medan jag sjelf tog plats akterut, och långsamt sköto vi vår farkost ut i strömmen. Mest gynnades vi deraf att den framför vårt läger från stranden tillbakastudsande strömmen snuddade vid öns sydliga spets; vi behöfde således anstränga oss helt obetydligt ör att uppnå vårt mål. Med ett uppriktigt , Gud beskydde errån de qvarbiisvande, gledo vi ut på den lankla vattenytan. Den tätt invid stranden, lock längre ned och nästan midt framför ön ippkransade linan upprullades lätt under den inge Dalefields uppsigt, och efter en kort, ingefär två minuter långvarig färd, strandade äör båt i det grunda vattnet omedelbart bakom m. Samtidigt försvunno äfven till min stora lädje mina farhågor rörande linans tillräckiga längd, då jag kände att den smäningom talades styf af de på stranden qvarblifna nännen. De nödiga aftalen hade blifvit träffade relan under eftermiddagen, och således tog utkeppvingen endast en kort tid i anspråk. Jtom Schanhatta, som fastböll båten, sprungo i alla i vattnet, hvarefter vi drogo den lät-!