Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 2

tiva ändamål som nu. Porten kan endast erhålla lån på de mest halsbrytande vilkor; det sista parisorlånet kostar, provisionerna inberäknade, 11!, xA i årliga räntor. Den nu regerando sultanen är långt ifrån belåten med Fuad Pascha; omständigheternas makt och Englands samt Frankrikes vilja tvinga honom att bibehålla paschan i embetet. Men Fuad Pascha måsto derföro äfven offra oerhörda summor af statens medel på sin herrskares förstörelselusta. Dot är svårt, om icke rent af; omöjligt, att bestämdt säga huru stor del som härigenom medtages af statstillgångarne, men utan öfverdrift kan man påstå att sultanen använder en fjerdedel deraf. Två sjerdedelar förtäras af militärbudgeterna, betydligt ökade, isynnerhet genom ett onödigt ökande af flottan. Återstår således endast en fjordedel för statens alla öfriga behof, deruti inbegripet betalnin gen af räntorna och amorteringea af statsskulden. Då sultan Mahemed dog fanns ingen sådan; på 35 år har den vuxit till 60 millioner st., och statsbristen har blifvit en kronisk sjukdom. Jag är långt ifrån att tro, att en grokisk styrelso i Konstantinopel skulle ställa sakerna bättre. Tvertom, just de i ministerierna anställda grekerna och armenierna äro skuld till den närvarsnde bedröfliga ställningen och utmärka sig genom korruption och domoralisation. Turkiet eger endast det on sa, som civilisationen möjligen medför, utan att hafva någon enda af civilisationens välgorningar. Ett turkiskt kulturlif, efter engelsk-fransysk mening, är ett oting och strider mot muhamedanismon och nationalkarakteren hos turkarne, hvilka icke kunna aflägga sin asiatiska nomadnatur och råhot.