Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 2

det ena i afsigt att bevara slafveriet, det andra i afsigt att tillintetgöra denna afskyvärda institution. Ilan erkände, att han sjelf då, likasom ännu, stod på den ståndpunkt, som framför allt vill unionens upprätthållande — att han då villa dess upprätthållande, i värsta fall med, i bästa fall utan slafveriet. Slafveripartiet var det första, som gjorde uppror; det krossades, och slafveriet föll för alltid med detsamma. Nu då detta slagna parti bögtidligt förklarar, att det anser både slafverifrågan och secessions-rätten för alltid afgjorda, att det erkänner arbetet för fritt och unionen för oupplöslig och ej begär nå got bättre än att få ställa sig under sina fäders stjernbanåör, kommer detta andra parti och vill utestänga dem från delaktighet i kongressen och förneka dem sjelfstyrelsens enkla rättigheter, och detta ehuru kriget fördes på den princip, att en stat icke kan utträda ur unionen eller beröfva sig sjelf de pligter och rättigheter, hvarmed en stat i unionen är beklädd. Det är sannt, att uppror är ett brott, att landsförräderi är det största af alla tänkbara brott, och ingen har starkare än han betonat, att det bör straffas, ingen vidhåller bestämdare än han, att förrädericts medvetne och intelligento upphofsmän och ledare skola svara för hvad de gjort. Men kunna hola kommuner och stater underkastas dödsstraff? Och om detia voro möjligt, vore det väl rättvist, när man betänker, att den stora massan i Södern blifvit af sina ledare vilseförd, ja våldsamt inkastad på upprorets väg? Är det icko nog, när de vilseförde ångrande återvända och som ärliga män förpligta sig att hålla det ärorika gtjernbantret högt samt vörda och försvara författningen? Lagens hela stränghet öfver de medvetne förrädarne, mildhet, broderlighet, ädelmod mot den missledda massan vore hans (talarens) politik, som han desto fastare skulle vidhålla, som den sammanfaller med hans politik att under inga omständigheter öfvergifva författningens grundsatser och med hans känsla af sina kristliga pligter. Han trodde, att det låge icke blott kärlek, utan äfven vishet i att under stora kriser, såväl gom annars, följa den mannens politik, som, när han kom till verlden, fann vårt slägte dömdt under lagen, men heilre sjelf ville dö, för att låta folket lefva. — Presidentens tal framkallade entusiastiska bifallsrop från den ofantliga åhöraremassan. Allmänna opinionen, bevisad genom en mängd folkmöten, synes afgjordt vända sig till presidentens förmån, helst sedan han nu skingrat hvarjo misstanke derom, att han skulle vilja lemna negrerna åt deras öde. Han har högtidligt förklarat, att han, som vågat sitt lif för slafveriets upphäfvande, skall ock anvärda alla legens medel till de befriades beskydd och uppmuntra alla företag, som afse deras matericila och andliga lyftning. Han inbjuder kongressen att i denna riktning stifta, ,Isgar, som uppfylla sitt ändamål utan att fråntaga de nuvarande medborgarne större rättigheter och fribeter än som kunna gifves åt de befriade. Sjelf förklarar han, att ingen tid dervid är att förlora. Den tidsperiod, för hvilken ,tbe Freedmens Bureau blifvit inrättad, är ännu icke utlupen, och den kan lyckligtvis förlängas så långt som behofvet kräfver. Regeringens mäktiga arm bör städso vara utsträckt till negerns beskydd; en konstitutionel utväg bör kunna uppfionas, som gör detta skydd verksamt, hvarhelat en laglös befolkning eller pligtförgätna domstolar förneka honom hans rätt. Presidenten har för öfrigt fäst uppmärksamheten vid det glädjande faktum, att efterfrågan efter negerns arbete är så stark, att klokheten och den egna fördelen bjuda den hvite att behandla honom väl, och att förhållandet mellan de hvite och de färgade med hvarjo månad blifvit bättre. Men han skall städse vägra att öka den exceptionella magt, som byrån eger, ända derhän att byrån skulle få taga land från de hvite och gifva till de svarte, och han vill icke, att negern skall göras beroende af en välgörenhetsstiftelse, sedan det redan visat sig, att den förre slafven kan stå på egna ben och sjelf gerna underhåller sina egna kyrkor och skolor. Statsministern Seward, en man, hvars politiska visdom är lika högt uppskattad som hans rättseinne, har vid ett stort, af alla partier bevistadt möte i Cowper Iastitut uttalat sin fasta öfvertygelse om riktigheten af presidentens politik. Någon fara af den närvarande differensen såg han icke för föderneslandet. A begge sidor vore hederliga motiver och starka skäl, och begge statsmagterna vore säkerligen lika beredvilliga att gemensamt återställa unionen och värna alla genom kriget vunna resultater. — Det radikala partiet i kongressen har sedermera hållit ett särskildt möte, på hvilket rådde en ganska försonlig sinnesstämning. Ett telegram från Washington till Newyork, undertecknadt af Seward sjelf, förkunnade samma dag, att endrägten var återstäld. . AM . IV