Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 2

om Svartfötterna verkligen observerade os frcån någon närbelägen höjd, borde ingenting försummas, som kunde bidraga till att vilse leda dem. Ingen tilläts emellertid att hvila ty knappt voro de båda tälten uppsatta, och knappt brann den med afsigt omsorgsfull underhållna kokelden förrän Dalefields äldst son och en af arbetarne aflägsnade sig, föl att bevaka lägrot på den för fienden mes utsatta sidan, medan jag uppmanade alla de öfriga att biträda mig vid utförandet af da gens vigtigaste arbete. Genast efter min ankomst hade jag på et lämpligt ställe nedlagt hela mitt förråd a torkade hudar i vattnet för att uppmjaks dem. Emedan de ännu voro något fuktiga och vi hjelpte till medelst skafning och bult ning, erhollo de snart åter sin ursprunglig smidighet, hvilken var oundgänglig för mir plan. Solen hade ännu icke öfverskridit middagslinien då jag redan drog upp en del af dem på stranden, och sedan jag hade tagit mått efter vagnskorgen började jag att tillskära hudarne i möjligast regelbundna och ändamålsenliga form. Schanhatta och under hen nes ledning äfvon Kate och negressen hade emellertid skurit ett tillräckligt antal remmar, och då hudarne redan voro i ordning erfordrade det ej någon långvarig undervisning att göra arbetet begripligt för de närvarande och använda dem till att förena de enskilda styckena. Harry Dalefield och den andre arbetaren borrade hålen medelst grofva sylar, Schanhatta, Kate, hennes fader och negressen trädde remmarne genom hålen, och jeg slutligen sammandrog remmarne i sömmarna, hvilka jag derefter hamrade för att göra dem tätare. Om jag derander fann något ledigt ögonblick begagnade jag det för att bjelpa